TORSTEN MINNS från departement och en del annat. Torsten Sandberg L-61

Jag började i lantmäteriet med äganderättsutredningar och ägoutbyten i Järvsö med placering i Hudiksvall. Vid sidan om lantmäteriet har jag varit politiskt aktiv i Centerpartiet. Det har medfört tjänstledighet i perioder som framgår nedan. Karriären avslutades som fastighetsråd vid tingsrätter.

Hösten 1969

Telefonen ringer. Lantmäteristyrelsen föreslår att jag skall flytta på mig. Till en grupp vid huvudkontoret som skulle förbereda och introducera (föreskrifter, anvisningar, kurser och konferenser) den nya fastighetsbildningslagen m. fl. lagar som kom senare. Det lät intressant och min fru hade svårt att få ett arbete som passade hennes utbildning i Hudiksvall. Och bostad kunde ordnas i Stockholm. Jag tackade ja trots att jag trivdes så bra i det vackra Hälsingland och med personalen där.

Helmer Wallner, Thore Hygstedt, Sverker Jaensson, Göran Carlander och Stig Rudhe (fyra seniorer) samt Åke Burman, Göran Eriksson, Bertil Wikström och jag (fyra juniorer) bildade FBL- gruppen 1970. Under Thores fina ledning. Enligt uppgift var det Helmer Wallner, ”pappa” till uppbyggnaden av det nya IT-baserade fastighetsregistret, som av någon anledning fått ögonen på mig. Kanske för att jag gärna analyserade och skrev PM. När jag avtackades för tiden i Hälsingland gavs jag smeknamnet PM-Sandberg.

Ja, analyser och känsla för framtiden. Förändringsbenägen. Men absolut inget snille. Flitigt arbetande. Ordknapp sen byn i Kalix, men ett flitigt föredragshållande genom åren ändrade på detta! FBL-gruppens arbete blev en bra grund att stå på senare.

Lantmätarutbildning i Lund

Det är den 19 dec. 1991 kl. 16.18.

Statsministerns statssekreterare kontaktar i ett internt meddelande de andra partiernas samordnare. Han begär en snabb samordning av texten kring lärarutbildningen i budgetpropositionen: ……. av de resterande 1500 platserna kommer 30 platser att tas i anspråk för lantmäteriutbildningen vid tekniska högskolan i Lund i överensstämmelse med vad som föreslås i SOU 1991:96, delbetänkande av utredningen om lantmäteriutbildningarna.

Det lyckades! I sista sekunden. Det sas att detta var det sista som ändrades i texterna innan budgetpropositionen för 1992/93 gick till trycket. Mina kollegor i samordningskansliet hade gjort ett bra jobb.

Vi hade under hösten fått en borgerlig regering. Jag arbetade som sakkunnig (senare som planeringschef) åt statsråden Olof Johansson och Görel Thurdin i miljö- och naturresursdepartementet.  Mest kom jag att arbeta åt Görel eftersom hon hade ansvaret för mark- och planfrågor, inklusive lantmäterifrågorna. Anställningen upphörde vid regeringsskiftet hösten 1994. 

Problemet med att så snabbt få förslagen i utredningen om lantmäteriutbildningarna genomförda var att utbildningsdepartementet ville vänta in den 3-årscykel när ny utbildning skulle prövas. Men de gjorde ett undantag.

Vi drev frågan om utbildningen i Lund utifrån en övertygelse om behovet. Men det fanns en bitanke också. Att Sune Andersson, som varit utredaren, skulle lämna Gd -posten för Centralnämnden för fastighetsdata, CFD i Gävle för att, som den skåning han var, flytta ”hem” och avsluta sin karriär i en för honom viktig och intressant fråga. Och för att underlätta en naturlig sammanslagning av CFD med Lantmäteriverket, LMV! En from förhoppning skulle det visa sig.

Nöjd och mycket trött kom jag iväg med nattåget till Luleå för ett kort besök hos min mor i Kalix. 

Återkommen i tjänst, och sedan ”nådiga luntan” presenterats, väntade jag på att Sune skulle höra av sig. Men inte. Jag ringde själv för att höra om han läst utbildningsdepartementets bilaga. Lite chockad blev han nog, han hade inte haft en tanke på att den nyss remissbehandlade utredningen så snabbt skulle bli behandlad och genomförd. Lantmäteriutbildningen i Lund kunde nu starta 1992 med ovärderlig hjälp av Gösta Lindhagen, professor emeritus, på LTH.

LMV och CFD

Sune stannade kvar på CFD. Han ville inte höra talas om någon sammanslagning. Det blev ett hårt arbete för att få sammanslagningen till stånd. Sune var en skicklig lobbyist med goda kontakter hos socialdemokraterna och med ingångar på departementet. 

Stockholm den 30 mars 1994. 

Regeringens proposition 1993/94:214 En ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten m. m. skulle behandlas. Här föreslås bl. a att CFD och LMV läggs samman. Det hade för Görel och mig varit självklart. Två delvis konkurrerande myndigheter, varav den ena saknade lokal förankring, försvårade teknikutvecklingen och komplicerade utlandsverksamheten. Utredaren Kjell Larsson hade kommit till samma slutsats. 

Skulle sammanslagningen ”spricka”? Sune hade lyckats få Ny Demokrati (NyD) på samma sida som S med motionsyrkanden om avslag på propositionen i den delen. Jag påminner om att det var en jämviktsriksdag. NyD hade utslagsröst. Nu var goda råd dyra. Hos NyD låg ansvaret hos riksdagsmannen Bo Jennevall, politisk talesman i ekonomiska frågor. Jag ordnade ett kvällsmöte på en restaurang med honom och Sture Norberg, då t.f. Gd för LMV. Jennevall visade sig vara en person som snabbt satte sig in i saker. Han lyssnade och frågade.

Jag känner inte till händelseutvecklingen sen i detalj. Den kunskapen har Sture Norberg. Jennevall kallade ihop generaldirektörerna till korsförhör. De fick avbryta en middag som Görel anordnat för personer som på ett eller annat sätt hjälpte departementet flera gånger. Överlantmätaren Bengt-Olov Käck var en av dem och han blev åsyna vittne till dragkampen. Det slutade med att Jennevall tog Stures parti och han fick NyD att ändra åsikt. De röstade med regeringen någon dag därefter. Sture måste ha gjort en mycket god insats!

Det var en spännande kväll i ”kammaren”. På väg ut, efter omröstningen, noterade jag en sak som gjorde mig fundersam. Föredragande tjänsteman i utskottet såg mycket besviken ut. Hade Sune sina ingångar också där? Tjänstemännen, där liksom i övrigt, skall ju vara opartiska. Det andra som hände på vägen ut var att jag kontaktades av min kurskamrat Hans Lagerqvist. Hade den fastighetsekonomiska uppdragsverksamheten skiljts bort från Lantmäteriet? Ja, det var riksdagens beslut. Hans blev nöjd, verksamheten kunde utvecklas i ett bolag.

Fram på nattkröken satt jag på mitt tjänsterum för att skriva ett pressmeddelande om vad riksdagen beslutat. Jag kommer ihåg detta särskilt därför att det färdiga meddelandet raderades  vid 02-tiden. Jag hade i trötthetens tecken tryckt på någon fel knapp. Det var bara att börja om. 

Inskrivningsverksamheten

Kjell Larsson, som lämnade underlaget till den nyss nämnda propositionen, föreslog att inskrivningsverksamheten borde föras över från domstolarna till lantmäteriet. I propositionen betonas riktigheten i detta men något förslag lämnades inte nu. En del remissinstanser, främst domstolar, hade avstyrkt. Men sex domstolar hade tillstyrkt. Man sköt på saken under betonande av ett framtida avskiljande. Domstolarnas uppgifter borde så långt som möjligt renodlas till dömande verksamhet.

Dags att backa i tiden. Bostadsdepartementet 1977 - 78.

I riksdagsvalet 1976 kom jag in i riksdagen som suppleant för Olof Johansson, som blev statsråd i den borgerliga regering som bildades. Jag anställdes efter en tid som s k riksdagssakkunnig på bostadsdepartementet under statsrådet Elvy Olsson. Tjänsten där omfattade arbete i två dagar i veckan, men i praktiken uppslukades jag av arbetet i departementet.

Jag glömmer inte de gånger när jag satt på departementet, flera kvarter ifrån plenisalen, och voteringsklockan ringde. Riksdagen fanns på den tiden i det som nu är kulturhuset vid Sergels torg, och det fanns klockor som ringde på departementen vid voteringar. Vilken rusning, trappor ned, spurtsträcka, trappor upp. Som tur var satt jag längst bak i plenisalen. Jag kunde ha fått hjärtinfarkt för mindre.

Frågan om inskrivningsväsendet var uppe redan då. Arbetet med ett nytt fastighetsregister hade påbörjats och samordningsmöjligheterna var redan då uppenbara. Jag kommer bara ihåg att det var tvärstopp hos justitiedepartementet. Statssekreteraren hos justitie hette Henry Montgomery. Den 1 juni 2008 övertog Lantmäteriet inskrivningsväsendet. 40 år efter att frågan var uppe för första gången! Det går sakta även med självklara förändringar. Även bland jurister finns det ett skråtänkande som kan fördröja. Jurister dominerar departement och utskottskanslier. Uppfatta inte detta som någon aversion mot jurister, de måste självfallet finnas i dessa fora. Som fastighetsråd (8 år) fick jag stor respekt för juristdomarna.

Det kan ta tid i det politiska maskineriet! Ytterligare ett par exempel. 1968 var jag sekreterare i det som blev Sveriges första miljöpolitiska handlingsprogram. Där fanns redan då alla mål nämnda som sedan blev resultatet av miljökonferensen i Rio 25 år senare. Bl. a kretsloppet, att förorenaren skall betala (PPP), teknikutveckling och internationellt samarbete. Under min tid på departementet 1991 – 94 kunde kretsloppsprincipen äntligen börja implementeras. Den 23 jan 1977 lämnade jag in en riksdagsmotion om att kommuner skulle få möjlighet ta ut avgifter från den rörliga trafiken. Först i Sverige. 30 år senare infördes trängselskatt i Stockholm.  

Huvudmannaskapet

Oförskyllt kom jag att dras in i frågan om huvudmannaskapet för förrättningsverksamheten. Det finns mycket att berätta men jag måste begränsa mig.

I utredningen till grund för den nämnda propositionen 1993/94:214 om ny organisation föreslog Kjell Larsson att de kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna skulle läggas ned. Kommunerna skulle i stället genom ett administrativt förfarande svara för det fastighetsrättsliga genomförandet inom områden med detaljplan. För storstadskommunerna skulle det innebära hela kommunens yta.

Inom departementet diskuterade vi en renodling av förslagen såtillvida att alla kommuner som ville dels fick behålla eller  i andra fall överta allt det tekniska arbetet i förrättningarna. De, oftast små eller medelstora kommunerna, som hellre ville träffa avtal med det statliga lantmäteriet skulle kunna göra så. Endast specifikt juridiska och ekonomiska bedömningar skulle falla på de statliga myndigheterna. I de stora kommunernas förvaltningar skulle en eller flera statligt anställa lantmätare kunna placeras, nära det planläggande organet och de som skulle utföra de tekniska uppgifterna, men ändå vara oberoende. Allt för att en gång för alla slippa de stridigheter som funnits mellan staten och en del kommuner.

Det fanns varken ork eller tid (3-årig mandatperiod) att utreda detta. Det fanns andra lantmäteriproblem att lösa, bl. a det som redan berörts ovan med LMV och CFD. Synd för det hade kunnat spara mycket negativ energi för framtiden. 

Det slutade med följande riktlinjer som blev riksdagens beslut: Rättssäkerheten bör utgöra grunden för en reformerad organisation. Den myndighet som handhar fastighetsbildning bör så långt möjligt vara obunden av andra statliga eller kommunala intressen. Fastighetsbildningen bör i sin helhet betraktas som myndighetsutövning. Vissa förrättningsmoment, främst av mät- och kartteknisk art, bör emellertid kunna utföras av kommunala mätningsorgan eller upphandlas i konkurrens…. Fastighetsbildningsorganisationen bör vara decentraliserad.

Tillbaka till bostadsdepartementet 1977 – 78. Min huvuduppgift som riksdagssakkunnig var att biträda i arbetet med en ny plan- och bygglag (mer om detta nedan). Nu sökte Gösta Pellbäck från Kommunförbundet upp oss vid flera tillfällen. Ärendet var att bevaka att tomtindelningsinstitutet skulle bli kvar. En viktig del av stadsingenjörernas arbetsuppgifter. Jag tänkte inte närmare på det, om vi alls ifrågasatte behovet av institutet. Institutet fick bli kvar under namnet fastighetsplan. (Numera är institutet utmönstrat i förenklingssyfte. Ersatt med planbestämmelser.)

Senare fick jag en djupare insikt i Göstas agerande. Han arbetade för att förrättningsförfarandet inte skulle få en mer judiciell roll. Redan fastighetsbildningslagen innehöll ökad rättsskipning. T ex möjligheten till förtida tillträde. En anläggningslag och en ledningsrättslag kom till senare liksom förrättningar för att minska intrånget vid järnvägsbyggande. I stället arbetade Gösta för administrativa lösningar och servicerollen i plan- och byggprocessen. 

Agerandetvar tyvärr inte alltid till kommunernas bästa. Bland de mer anmärkningsvärda ställningstagandena fanns  hans motstånd mot att ersättningsreglerna vid fastighetsbildning m m. skulle harmoniseras med expropriationslagens regler.  Det låg inte alls i kommunernas intresse. Jag hade svårt att förlåta Gösta för detta. Att han mer hade agerat för en grupp än för samhällets bästa. 

Att han agerade lokalt för att få fram flera kommunala myndigheter må däremot vara honom förlåtet. I Sörmland, där jag var överlantmätare främst på 1980-talet, låg han bakom flera propåer om att få ta hand om fastighetsbildningen. På andra ställen gjordes propåer från lantmäteriet om att få ta över kommunal fastighetsbildning. Sammanlagt utlöstes mycket negativ energi!

Det ankom på landshövdingen Jan Rydh att överväga frågan om huvudmannaskapet. Resultatet (prop. 1995/96:78) blev att de kommunala myndigheterna blev kvar, nu med ansvar för hela kommunernas områden. För att säkerställa hög kompetens    ställdes det dock vissa minimikrav bl a när det gällde verksamhetens omfattning..

Jan Rydh brydde sig inte om att söka lösningar som slutligt skulle eliminera konflikterna mellan stat och kommun. Det var väl enklare så. Jag ifrågasätter om han på allvar satte sig in i förrättningsinstitutets kostnadseffektiva och rättssäkra lösningar och anser att han tog lätt på de rollkonflikter som är förknippade med kommunal fastighetsbildning. Han såg verksamheten mer som en teknisk fråga än judiciell. 

Ny Plan – och Bygglag

Åter till tiden på  bostadsdepartementet 1977 – 78. Frågan om en ny plan- och byggnadslagstiftning väcktes redan 1968. En bygglagutredning hade avlämnats 1974. Arbetet med en proposition pågick när Elvy Olsson (C) och Birgit Friggebo (Fp) tillträdde hösten 1976. Att samla ledningen och tjänstemännen till en så stor lagstiftningsfråga blev en svår uppgift eftersom allt löpande arbete är pressande nog. 

Arbetet låg nu under Elvy och statssekreteraren Karl Gustaf (KG) Scherman, Vi hann inte så långt, regeringen sprack redan 1978 (kärnkraften…) Det blev i stället en ny utredning under KG:s ledning med två politiskt sakkunniga, jag och en representant för Fp. Jag blev mycket god vän med KG. Nu blev det äntligen fart och den nya utredningen lades fram 1979, Ny plan- och bygglag (SOU 1979:66). På tal om långbänkar - det dröjde ända till 1987 innan PBL såg dagens ljus. 

Genomförandefrågorna tittade jag självfallet mycket på. Men det är en annan sak jag vill framhålla.  Hur skulle man kunna komma tillrätta med alla gamla, många överstora, detaljplaner som fanns och som var olämpliga. Ofta i kollision med riksintressen. Från de tidiga utredarna fanns tankar om att helt skrota byggrätterna. Jag grunnade länge på detta och kom med ett förslag till KG. Byggrätterna skulle vara kvar så länge inte en kommun fann anledning att ändra på planen. Det skulle inte finnas någon tidsbegränsning och ingen ersättning för förlorad byggrätt vid planändring utom övergångsvis. Allt för att få ett stort tryck på plangenomförandet. Även den här lösningen var nog lite väl radikal. KG spann vidare på detta och lösningen blev reglerna om genomförandetid. När det gällde ersättningsfrågor tog vi hjälp av förre överdirektören m. m. Bertil Hall. Ett annan viktig fråga var att ändra ”bevisbördan” från att sökanden måste ha särskilda skäl för att få bygga på landsbygden till tvärtom. Bygga ja om inte skäl kan visas emot!

Det har gjorts flera ändringar i PBL sedan 1987. Ändringen 2011 torgfördes som en ny PBL. Ingalunda! Lagen liknar den från 1987. Den vilar fortfarande på KG Schermans utredning! I nov. 2019 träffades de flesta från PBL-gruppen för att minnas arbetet och fira 40 år sedan utredningen lades fram. Vi var flera med lantmäteriutbildning som deltog. Förutom jag själv Bertil Hall, Lars Magnusson och Tommy Österberg.

Fastighetsdomstolen

Hösten 1994 sökte jag tjänsten som teknisk ledamot (fastighetsråd) vid fastighetsdomstolen i Stockholms tingsrätt efter Thore Hygstedt som gick i pension. Det var tur för mig att distriktslantmätaren Åke Burman inte sökte. Han hade stått pinnhålet före mig vid ett tidigare ansökningstillfälle.

Arbetet vid fem fastighetsdomstolar var ett ansvarsfullt men också ett lugnare sätt att få avsluta min yrkesverksamma tid. Nu hade jag extra god hjälp av kunskaperna från FBL- gruppen. Ringrostig på visst sätt, men Thore hjälpte mig att komma igång! Intressanta och ibland dråpliga situationer utspelade sig, men domareden förbjuder mig att yppa något! Jag redovisar istället ett par erfarenheter.

1 Jag hade tidigt klart för mig att förrättningsformen många gånger är en mer kostnadseffektiv och partsrättvis metod än domstolsprocessen. Nu kunde jag på allvar få detta verifierat. Jag skrev en del artiklar, mest utförligt ”Om lantmäteriförrättningar” i Lantmäteritidskriften nr 2 år 2000. Mycket för att ”peppa” förrättningsmännen i deras viktiga arbete. Den är extra värd att läsa idag när arbetsmetoden, enligt min menig, tagit skada. Mer om detta senare.

2 Som överlantmätare hann jag precis påbörja ett försök med att minska antalet handläggare i en förrättning och att delegera ansvar till annan personal än lantmätare i s k enkla förrättningar. Det första var riktigt, det senare har jag i viss utsträckning omvärderat. Som domare såg jag många på pappret ”busenkla” förrättningar som innehöll t o m svåra fastighetsrättsliga problem som hade förbisetts. Hur stort mörkertalet egentligen var och är vet jag inte eftersom endast ett fåtal överprövas. 

Pensionär sedan 2004

Men hur stämmer resultatet av alla utredningar och ansatser från tiden jag var med, med förrättningsverksamheten idag? Mina högst personliga synpunkter, men Statskontoret har gett stöd på en del punkter.

Ett återkommande mål har varit att minska kostnadernaför de som skall betala för fastighetsbildning mm. Mål som varit svåra att nå. Vilken roll har de tekniska handläggningsstöden spelat i sammanhanget och därtill all annan ny teknik som GPS och automatiserad kartframställning? Mycket pekar på att de besparingar som gjorts i persondagar med råge ätits upp av kostnader för att utveckla och driva alla nya system samt utbilda personalen.

Jag förstår att också förrättningsverksamheten måste beröras av den nya tekniken. Men kanske hade det gått att utveckla enklare och mycket billigare system och behålla en del av den personal som avskedades? Jfr Statskontorets rapport 2017:18 s 10: ”…Mot bakgrund av de stora risker som brukar finnas med stora IT-projekt föreslår Statskontoret att Lantmäteriet tar fram kostnads- och nyttokalkyler samt har väl utvecklade rutiner för att styra och följa upp projekten”.

Tilläggas bör att det till sakägarkollektivet har förts kostnader (t. ex för fastighetsregistrering) som borde åvila staten. Bidrag har tagits bort. Vad innebär det på sikt ur samhällets synpunkt om ordning och reda i fastighetssystemet undergrävs? När man söker lantmäteriförrättningar bara om man måste. 

I propositionen från 1994 betonades att lantmäteriorganisationen skulle vara decentraliserad. Tvärtom har det skett en kraftig centralisering till Gävle. De tekniska stödsystemen spelar säkert en stor roll till det. Men jag uppfattar flera andra orsaker. Det har skett en succesiv avlövning av fler verksamheter än den strikt myndighetsanknutna. Lokala kontor har stängts.

Mina erfarenheter från tidiga år i lantmäteriet är att den lokala förankringen och kontakten med sakägare och myndigheter är mycket viktig, ja grundläggande. Trivsel och lokal vikänsla. Ansvar och befogenheter skall hållas ihop. Rådgivning, utom i speciellt svåra frågor, måste skötas av de lokala enheterna. Vanliga förrättningar skall ombesörjas av de lokala enheterna. De skall ta emot alla ansökningar och ansvara för inledande kontakter. Brister i de här hänseendena är negativt för att behålla personal. 

Lantmäteriets stora problem (följdriktigt?) när detta skrivs (2019) är att kunna behålla erfarna förrättningslantmätare.Lönerna spelar givetvis också en roll. Situationen har lett till orimliga handläggningstider.

Utnyttjas förrättningsinstitutet optimalt?När det kommunala lantmäteriet på grund av riskerade rollkonflikter inte utnyttjar förrättningsformens möjligheter. När handläggningen hos Lantmäteriet i så hög grad styrs av tekniska system. Det tidsödande systemet att skicka papper fram och tillbaka (som i domstolar) i stället för att lösa frågorna vid sammanträden. Mer mot att fylla i blanketter i stället för att göra överväganden. 

Var ligger ansvaret?Det får delas mellan ansvariga politiker och lantmäteriet. Det är lättare att fånga politikernas intresse för landskapsinformation, samordning av geografiska informationssystem och avancerad teknikutveckling mm. Svårare för förrättningsinstitutets möjligheter, dess kostnadseffektivitet och parträttsvisa. Jag anser att Lantmäteriet inte haft något statsråd sedan Görel Thurdins tid som förstått eller brytt sig nämnvärt om det sista. Inte heller om effekterna av att ta bort sidoverksamheter och lägga ökade kostnader på sakägarkollektivet. 

Till detta skall läggas att regeringarna utsett generaldirektörer med för liten kunskap i lantmäterifrågor, särskilt inte på det fastighetsrättsliga området. Sture Norberg var den siste. Jag träffade Joakim Ollen, f. d moderat kommunalpolitiker, sedan han blev Gd. Jag försökte förklara. För honom var sakägarna kunder. Helst ville han nog göra aktiebolag av allt, inklusive juridiken. 

Lantmäteriets ledninghar som nyss berörts också ett stort ansvar för att man hamnat där man är nu. Den fastighetsrättsliga organisationen har succesivt monterats ned. Jag blir bestört när jag hör att den förre Gd:n Bengt Kjellson utnämnt flera chefer för divisionen Fastighetsbildning utan grundläggande fastighetsrättslig kompetens. Kontakterna med lantmäteripersonal på fältet säger att de inte fått tillräckligt med stöd. De känner sig inte tillräckligt sedda. Även här finns det stöd i Statskontorets rapport (sid 10): ”...Verksamhetsutvecklingen inom fastighetsbildningen har också varit relativt lågt prioriterad av Lantmäteriets ledning och startade sent.”

Statusen på utbildningen av lantmäteripersonalär obekant för mig. Jag hör bara att många arbetar med för liten kunskap i bagaget. Fastighetsrätt och fastighetsvärdering är komplexa i sig. Därutöver krävs kunskap i avtals- och processrätt, förvaltningsrätt, familjerätt m. fl områden. Samt goda kunskaper om sammanträdesteknik. Dessutom skall man kunna använda handläggningssystemen vilket visat sig vara nog så komplicerat. Även de s k enkla förrättningarna innehåller ibland svåra rättsliga frågor. 

Jag arbetade ju för att en lantmätarutbildning skulle starta i Lund. Men är tekniska högskolor rätta forum? Det förstärker kanske de tekniska inslagen i förhållande till de juridiska! Blir det en fel ingång?

Forskningennär det gäller fastighetsrätt och fastighetsekonomi med koppling till förrättningsverksamheten är eftersatt, om den alls finns. Hur påverkas skyddet av den enskildes äganderätt när alltmer sköts digitalt? Hur påverkas kvalitén? Det finns planer på digitala fastigheter och digitalt markägande. När förrättningsinstitutet mer ses som en teknisk genomförandefråga i en tid när de rättsliga frågorna, bl. a vid plangenomförande, blir mer och mer komplicerade. Samtidigt som teknikinslagen knappt blir märkbara.

Nu höjs röster för att all fastighetsbildning som bygger på frivillighet, skall tillåtas. Pendeln svänger - den nya sämjedelningen? Saken går nog att diskutera. Men bakom detta skymtar motivet att underlätta för digitalisering och automatisering. Teknik före juridik - verkligen något för forskningen.

Planering är ett politiskt instrument. Förrättningsverksamhet ett judiciellt. De som handhar de juridiska frågorna måste vara oberoende av andra intressen och kompetenta. Skyddet för äganderätten måste säkerställas. Forskningen kan ge stöd.

Det var många frågor!

2020-01-29  torsten.sandberg40@gmail.com