Mitt yrkesliv, Anders Åberg L-68
1968 började jag på Lantmäterilinjen på KTH. På en luciafest träffade jag min kära hustru och vi har hållit ihop sen dess. Min fru Annlis och min examen från KTH har bidragit till att jag fått ett omväxlande och spännande yrkesliv.
Jag anställdes av Lantmäteriet 1974 och började handlägga lantmäteriförrättningar.
1978 jobbade jag för FN Habitat i Tanzania som lärare för Samhällsplanerare. Det var ett tufft jobb att föreläsa på engelska. Men jag fick se mer av Tanzania än vad jag sett av Sverige. Eleverna var vana vid att svaren på frågorna i proven fanns skrivna på griffeltavlan. Det blev ett problem då jag inte skrev upp allt jag sa på en lektion. Min förväntan att studenterna skrev anteckningar var fel. Det blev klagomål till rektor och jag fick rätta in mig i ledet.
1981 var jag åter i Lantmäteriet och hade några spännande ärenden bl.a. på Lidingö. Ledningarna hade lagts under husen mellan golv och grund. Försäkringsbolaget krävde att rätten att ha ledningen i detta läge måste beslutas av Lantmäteriet. Det var ca 100 sakägare med dåliga kunskaper om lantmäteriförrättningar. Det blev ett stökigt möte. Någon frågade vem som bestämmer och jag svarade att det var jag. Jag fick då smeknamnet JR (en tuffing i Dallas).
1985 fick jag jobb på Bostadsdepartementet. Min uppgift var att handlägga lantmäteriets ärenden i Regeringen som budget, regleringsbrev, verkschefer mm. Det var en mycket lärorik period med trevliga arbetskamrater. Hans Gustavsson var bostadsminister och han blev uppvaktad av några kommuner som vill öppna egen Lantmäterimyndighet. Trots att det var partikamrater så blev svaret från Hans nej till ytterligare kommunala lantmäterimyndigheter.
Jag blev också ansvarig för departementets roll i civilförsvaret. Det gav mig en ny bild av Sverige då vi besökte myndigheter och företag och tog del av deras beredskapsplaner och förråd. Hans Gustavsson insåg att han måste sätta sig in i denna planering och vi besökte då bl.a. Lantmäteriets förråd av beredskapskartor som förvaras på hemlig ort. Den största upplevelsen på resan var när vi blev bjudna på Landshövdingemiddag på Örebro slott.
1987 flyttade hela familjen till Hanoi i Vietnam. Jag och min fru hade båda fått jobb på ambassadens biståndsavdelning. Mina arbetsuppgifter var i första hand att svara för skogsdelen av Bai Bang projektet. Bai Bang är Sidas största biståndsprojekt hittills. Orten Bai Bang ligger tio mil norr om Hanoi och har gett namn åt bruket. Bruket byggdes i ett jordbruksområde utan industrierfarenhet. Projektet var inte bara ett pappersbruk. Ett delprojekt var att plantera träd lämpliga för att göra papper. En påtaglig effekt var att avskogade områden återbeskogades. Det byggdes också pråmtåg för transport av kol från Haiphong till Bai Bang då pannorna för pappersmassa eldades med kol. Pråmtåget fraktade också papper för export till flera länder i Sydostasien. En skola för utbildning av svetsare var också en del av projektet. Det var en stor brist på svetsare och de blev mycket efterfrågande. Sist men inte minst så byggdes en bruksby för de anställda. Där fanns t.ex. en skola och en sjukstuga. Projektet var mycket kritiserat främst för att stödet gick till ett kommunistiskt land. Beslutet om ett pappersbruk fattades av Ho Chi Ming och Olof Palme. Utvärderingar av projektet har visat att bruket nu är lönsamt. Exportintäkterna har återinvesterats i produktion som fördubblats. Att Vietnam införde marknadsekonomi är en viktig del i förklaringen av att projektet blev lönsamt.
Minbedrift i detta projektvar att starta ett lantmäteriprojekt för att stötta privatiseringen av skogslotter. Då Vietnam lämnade den centralplanerade styrningen av ekonomin och tog hjälp av marknadsekonomins krafter medförde det ett behov av ett fastighetsregister m.m. som vi var med att utveckla. Det blev ett eget projekt när stödet till Bai Bang avslutades. Lantmäteriprojektet startade i rätt tid och blev mycket framgångsrikt.Projektet arbetade för ett transparant fastighetsregister med stöd inom juridik, data, mätning och kartering. Jag fickSida att finansiera projektet. Tommy Österberg och en amerikansk antropolog gjorde en förstudie. Mina insatser i Vietnam var framgångsrika och berikande. Att få ta del av livet i Vietnam och få nya vänner har påverkat mig avsevärt.
I slutet på mitt Sida- kontrakt ringde Torsten Algrim och frågade om jag vill bli överlantmätare i Stockholms län. Det var något helt annat än jobbet i Vietnam.
Åren 1991 till 2004 var jag chef för Lantmäteriet i Stockholms och Gotlands län. Effektivisering av verksamheten stod i fokus. Här fick jag utföra en av de svåraste uppgifterna i mitt yrkesliv - att säga upp 15 arbetskamrater. Regeringen krävde att myndigheterna rationaliserade sin verksamhet. En ny arbetsmetod infördes, som innebar att en handläggare fickansvar för hela ärendet inklusive fältarbetet. Det blev stora protester men också bra resultat på vissa kontor som t.ex. i Norrtälje.
Under denna period gjorde jag flera konsultinsatser i biståndsländer. Den mest spektakulära var planeringen av ett lantmäteriprojekt i provinsen Hebei i Kina som ligger som en apelsinklyfta runt Peking. Samarbetet med Kina hade legat i träda efter händelserna 1989 på Tiananmen Square. Men 1992 var tiden mogen för att starta ett projekt. Lantmäteriet hade fått försäkringar om finansiering från Sida. Vi var fyra stycken i teamet, en fastighetsekonom, en arkitekt, en dataspecialist från Lantmäteriverket och jag som generalist. Det blev tre resor till Kina och ett besök i Sverige av ledningen från Lantmäteriet i Hebei. Jag visste att kineser var övertygade om att de hade den bästa maten i världen. Jag bjöd hem en delegation, 15 personer, till mitt hem på Lidingö. Maten som jag tog från en kinarestaurang i Stockholm visade sig vara för svenskanpassad för gästerna. Den enda mat som dom åt upp var rå purjolök. Men kvällen blev ändå lyckad genom att en svensk student som talade kinesiska underhöll gästerna.
Nyckelpersonerna i Kina projektet
1995 var jag tjänstledig från Lantmäteriet för att jobba på Miljödepartementet. Där fick jag förmånen att i några frågor jobba direkt med Anna Lind som då var miljöminister. Arbetsuppgifterna gällde sammanslagningen mellan Lantmäteriet och Centralnämnden för Fastighetsdata, (CFD). För mig blev det hett om öronen då jag fick ta hand om lobbyister och en del intern kritik från facket och bankerna. En delegation från banker och låneinstitut uppvaktade Ministern. En av deltagarna frågade Anna Lind varför regeringen skulle förstöra den enda myndigheten (CFD) som fungerade. Anna svarade inte på frågan. Uppvaktningens brist på argument för att CFD skulle förbli en egen myndighet bidrog istället till att stärka skälen för beslutet om sammanläggningen av Lantmäteriet och CFD. Utredaren hade föreslagit att den nya myndigheten skulle ha namnet Geomatikverket. Departementsledningen ansåg dock att namnet Lantmäteriet var ett väl inarbetat varumärke som skulle behållas.
Jag fick också vara med i beredningen av vem som skulle bli generaldirektörför den nya myndigheten. Vi tog fram ett förslag med tre erfarna chefer i statsförvaltningen, alla män. Mona Salin, då jämställdhetsminister, skickade tillbaka ärendet och krävde att det skulle var lika många kvinnor som män i förslaget till ny GD. Vi gjorde ett nytt förslag enligt Monas krav och det blev Gunilla Olofsson som utnämndes som ny chef för Lantmäteriet. Hennes uppgift var att genomföra fusionen mellan de två myndigheternaså smidigt som möjlig. CFDs personal fick mer chefstjänster jämfört med Lantmäteriet i förhållande till antalet anställda. Bakgrunden var att CFD hade varit mycket negativa till sammanslagningen.
2004 fick min fru Annlis jobbet som chef för ambassaden i Laos. Jag fick närmast rollen som ambassadris. En roll där tiden räckte till för att lära sig spela golf. På Lantmäteriet i Gävle tyckte dock min chef att jag skulle ha ett ”riktigt” jobb och erbjöd mig ett projekt i Indonesien som var ett institutionellt samarbete mellan Lantmäteriet i Sverige och motsvarande organisation i Indonesien.
Det var ett spännande jobb med studieresor till Sverige och Sidney i Australien. Projektet hade fyra komponenter: Fastighetsekonomi, Digital fastighetsregistrering, Slumbebyggelse och Kunskapsöverföring. Den mest lyckade komponenten var fastighetsekonomi där vår partner var motiverad och bra på engelska. Övriga komponenter var också framgångsrika men kunskapsöverföringen kunde ha varit bättre. För mig var det ett lärorikt projekt och jag har fortfarande kontakt med min samarbetspartner.
Bilden visar slumbebyggelse intill järnvägen utanför Jakarta.
I juli 2008 flyttade vi hem igen. Jag blev projektledare för centraliseringen av samfällighetsregistret till Norrtälje. I samfällighetsregistret finns uppgifter om fastigheters gemensamma egendom som t.ex. enskilda vägar, bryggor, värmecentraler, antenner, brunnar etc. Det var mitt sista jobb.
År 2013 gick jag i pension och slutade att jobba med lantmäterifrågor. Nu lägger jag mycket av tiden på mina fyra barnbarn. Motion har jag alltid prioriterat och älskar att cykla. Jag är också en aktiv medlem i Samhällsbyggarna. Mitt engagemang i Samhällsbyggarna bottnar i att jag var aktiv vid sammanslagningen av SLF och SVR.
Lidingö 2020-03-05
