Miljövårdsjobb efter KTHs lantmäteriutbildning
Dag Lewis-Jonsson, KTH 1968

Efter vald inriktning mot miljövård, samhällsplanering och u-landsteknik m m fick jag redan under studietiden tillfälle att verka som idrottsledare, redaktör och studievägledare. Som forsknings-assistent på Kulturteknik gavs spännande erfarenheter att arbeta ihop med engagerade forskare inom miljövårdsteknik och i mitt fall främst med olika former av avfallsbehandlingstekniker och återvinning.

Miljöinspektör i Vimmerby i Kalmar län

Mitt första fasta jobb utanför KTH blev som miljöinspektör i Vimmerby kommun 1974. Här fick jag utlopp för mitt miljövårdsintresse, en bred erfarenhet av kommunalteknisk verksamhet och alla typer av planfrågor i efterdyningarna av sammanslagningen till storkommun några år tidigare.

Regionplaneingenjör i Helsingborg i Nordvästra Skåne 

Efter tre års verksamhet med handfast lösande av utsläppsproblem både till vatten, mark och luft gick flyttlasset 1977 till Helsingborg och en tjänst som planeringsingenjör på NSK, Nordvästra Skånes Kommunalförbund, ett regionplaneförbund för Nordvästskånes elva kommuner med säte i Helsingborg. Här blev det mer övergripande utredningsfrågor kring nya regionala riksvägprojekt, fasta Öresundsförbindelser och introduktion av nya energiformer som naturgas, bioenergi, vindkraft och till och med förnyad skånsk kolbrytning i oljekrisens spår. I anslutning till den fysiska riksplaneringen kom frågan om lokalisering av en ny framtida regional avfallsanläggning att bli en spännande arbetsuppgift då den högklassiga åkerjorden helst skulle skyddas från exploatering.

Miljöingenjör på Kap Verde i Västafrika 

1979 fick jag förmånen att ta tjänstledigt från NSK för ett biståndsjobb för Afrikagrupperna i det sedan fyra år självständiga ö-riket Kap Verde i Västafrika. Under ett två-årskontrakt med Kap Verdes regering fick jag en tjänst som ingenjör på landsbygdsdepartementet i huvudstaden Praia på den största ön Santiago. Projektering och arbetsledning inom vattenförsörjning och avloppsåtervinning blev huvuduppgifterna. Genom möjligheten att få bo på landsbygden med närhet till byggarbetsplatserna kunde jag förverkliga mitt mål om hjälp till självhjälp. Den lokala arbetskraften kunde få chansen att själva lära sig läsa ritningar och lösa tekniska problem i stället för att bli stående och som tidigare vänta på att någon kolonialtjänsteman ibland kom på besök och gav tillrättavisningar. Så småningom blev då behovet av utländsk expertis obehövligt. 

Numera finns expertis inom nästa alla områden och nu finns också egna universitet för utbildning av tekniker, ingenjörer och arkitekter. Landet erbjuder dessutom utbildningsplatser främst till andra afrikanska portugisisktalande länder. Republiken Kap Verde har efter 44 års självständighet blivit både ett organisatoriskt och demokratiskt föredöme för andra utvecklingsländer.

26 år som vd för Helsingborgsregionens återvinningsbolag NSR

Åter i Skåne fick jag utmaningen att som vd inleda uppbyggnaden av ett regionalt avfalls- och återvinningsföretag NSR, Nordvästra Skånes Renhållnings AB, samägt av kommunerna Bjuv, Båstad, Helsingborg, Höganäs, Åstorp och Ängelholm. 

Efter några års planeringsarbete med tekniska utredningar, lokaliseringsstudier, översikts- och detaljplaner, miljötillstånd och markförhandlingar kunde bolaget inleda ett omfattande utvecklingsarbete med investeringar i anläggningar för biogas och biogödsel, returpapper, returplast, kemiskt avfall, kompostering, metallåtervinning, byggåterbruk och bränsleflisproduktion med mera. Basresursen utgjordes av ny behandlingskoncession för en mängd olika avfallstyper men framför allt med lokaliseringsmöjlighet för ett flertal återbruks- och återvinningsverksamheter med målet att inte göra slut på den ändliga deponiresursen i en expansiv region med en kvarts miljon invånare.

I bolagets regionala verksamhet ingick även att etablera ett nätverk av lokala avfallsbehandlings- och återvinningsplatser. Precis som för den centrala huvudanläggningen vid Filborna i Helsingborg utgick vi från gamla lokala avfallsdeponier i Båstad, Höganäs och Åstorp som sanerades och rustades upp till moderna återvinningscentraler men även med kompostering och flishantering samt sortering av blandat avfall. Ett antal gamla soptippar sanerades och sluttäcktes samt försågs med kontrollprogram för lakvatten.

I så kallade landfill-mining-projekt, ”gruvdrift på soptipp”, kunde i flera fall gamla avfallsupplag som efterhand hamnat tätortsnära grävas ut helt eller delvis och omvandlas till nya exploateringsområden för bostäder och parker. Samtidigt kunde flera materialslag som metallskrot, betong, asfalt, natursten, matjord och lera återbrukas och återvinnas. Rena schaktmassor blev utnyttjade i deponitäckning, bullervallar och annan landskapsbyggnation. 

För att nå det framtida målet om ett uthålligt samhälle med verkliga kretslopp för material och energi satsade bolaget redan från början på forskning och utveckling inom avfallsbehandlingstekniker, återbruk, återvinning, materialkunskap, källsortering och konsumtionsbeteende. Mycket kunde testas och utvecklas inom de egna anläggningarna först som pilotprojekt och sedan som fullskaleanläggningen för biogas i Helsingborg till Skånetrafikens stads- och regionbussar, kommunernas sopbilar, taxiföretags- och privatbilar med flera. Dessutom blev omgivande lantbruksföretag försedda med biogödsel genom ett unikt pipelinesystem ut till lokala lagringstankar. Ett annat exempel blev en returplastanläggning i Ängelholm för återvinning av ett flertal plastfraktioner både från hushåll och industri. Flera av bolagets byggnationer utfördes helt eller delvis i återbruksmaterial som tegel, takpannor, natursten, glaspartier, returplast, stålstommar och återvinningsbetong. 

Hushållen och industrins behov av information, service och rådgivning för miljöriktig hantering av alla avfalls- och materialslag måste tillgodoses för att åstadkomma recirkulering och undvika onödig miljöbelastning. I många fall fick utvecklingen och satsningarna drivas längre än vad som avsetts i en lagstiftning som ibland begränsade vad som krävdes för att nå våra mål. Genom att så strikt som möjligt utnyttja sig av EU:s så kallade avfallstrappa kunde man trots allt finna stöd för omfattande minimering av avfallsströmmarna i samhället. 

Vi ville genom praktiska försök visa på möjliga vägar mot ett framtida avfallsfritt samhälle utan behov av avfallsdeponier och förbränningsanläggningar som till stor del strider mot kretsloppsprincipen och innebär slutstation för ändliga naturresurser och råvaror. I flertalet fall kan både fastighetsägare, handel, industri, myndigheter och övriga verksamheter faktiskt även tjäna ekonomiskt på att göra hållbara inköp, återbruka och sortera rätt.

Ett halvsekels miljöarbete på olika nivåer

Samverkan på lokal, regional och central nivå både vad gäller miljöforskning, teknikutveckling och realiserade projekt har visat sig kunna lösa en stor del av samhällets material- och energiflödes-problem. Genom stimulerande branschsamarbeten mellan kommuner, näringsliv och centrala myndigheter har markbehov för avfallsdeponering kunnat stoppas. Återbruk och återvinning av material har ersatt behov av råvaruexploatering. Kretsloppsenergi och vattenhushållning är resultat som stakat ut en positiv färdriktning för det hållbara samhället.

Att kunna använda ett miljöengagemang i ett spännande yrkesliv har varit en förmån att uppskatta. På ett personligt plan har jag efter pensioneringen kunnat arbeta vidare med utlandsprojekt, natur- och skogsvård, alternativ energi och skogssport, allt med anknytning till de ursprungliga studierna.   

2020-03-27

Dag.lewis@telia.com