Lantmätaryrket i förändring: Östhammars lantmäteridistrikt 1978-84, så här jobbade vi.
Göran Eriksson L-62

Examen KTH-L 1966, lantmätare Eskilstuna 1966-69, Lantmäteristyrelsen (FBL-gruppen) 1969-74, utlokaliserad med Lantmäteriverket till Gävle 1975, distrikts­lant­mät­are/chef i Östhammar 1978-84 och i Gävle 1984-92. Miljödepartementet 1999, styr­else­leda­mot i Sveriges Lantmätarförening (SLF) 1986-96 varav ordförande 1993-96. Mark­nads­chef division Fastighetsbildning, Lantmäteriet 1995-2007, därefter egen företagare (lantmäteri­konsult) 2007 – framåt. Medlem i organisationskommittén för FIG Working Week 2008 i Stock­holm.

FBL-gruppen

Efter några år som lantmätare i Eskilstuna ”på jorddelningslagens tid” blev jag i början på 1970-talet till min stora glädje rekryterad av överlantmätare Thore Hygstedt till den så kallade FBL-gruppen på Lantmät­eri­styrelsen. FBL-gruppen hade bildats för intro­duktion av ”nya” fastighetsbildnings­lagen, an­lägg­ningslagen, lednings­rätts­lagen, jorda­balken, lagen om ägande­­rätts­utredning och legalise­ring (ÄULL) inom fastighetsrätten. I FBL-gruppen fanns framstå­ende seniora mentorer som Helmer Wallner, Thore Hygstedt, Sverker Jaensson, Stig Rudhe och Göran Carlander som vi fyra unga lantmätare (Torsten Sandberg, Åke Burman, Bertil Wikström och jag) fick för­må­nen att arbeta tillsammans med. En bättre start på lant­mätaryrket kunde vi inte ha fått som unga lant­mätare! Så småningom ville jag dock ut i den prak­tiska lant­mäteriverk­sam­heten.

Distriktslantmätare

Bland flera sökande blev jag 1977 utnämnd till distrikts­lantmätare och chef för Östham­mars lantmäteri­distrikt, ”bara 35 år gammal”, av general­direk­tör Sten Wickbom. Jag var både stolt och för­väntans­full att få omsätta den nya fastighets­rätts­liga lag­stiftningen i praktisk tillämp­ning. En viktig anledning till att jag sökte distriktslant­mätar­­tjän­sten i Östhammar var att jag ville jobba i ett distrikt, där det nya fastighets­data­systemet (FDS) hade introducerats. Upp­sala län var först med FDS-reformen, som under­lättade förättningsverksamheten oerhört. Tänk att kunna sätta sig vid datorn och direkt kunna få ut fastighets- och ägaruppgifter i stället för att göra skrift­liga beställningar till inskrivnings­myndigheten eller åka till Uppsala för forsk­ning i lant­mäteri­­arkivet. Notera dock att vi bara hade en ”stor­dator” för FDS-systemet på kontoret och i övrigt inga andra datorereller mobil­tele­foner. Fax hörde 1980-talet till och i slutet på 1990-talet kom internet, datorerna, mobilerna, mail¸ GPS m m som ledde till vår nu­varande digitaliserade värld.

Lantmäteridistriktet

Östhammars lantmäteridistrikt bestod av de tre kommunerna Östhammar, Tierp och Älv­kar­leby i norra Uppland. Tre relativt små kommuner men med livaktiga tätorter, mycket att­rak­tiv högexploaterad kust för fritidsbebyggelse, mindre jord- och skogsbruksfastigheter, de stora vallonbruken samt skogsbolagens omfattande arealer. Etableringen av Forsmarks kärn­kraft­verk, som största arbetsplats, påverkade i hög grad näringslivet och befolkningsutvecklingen, likaså diskussionerna om nya E4:ans sträckning mellan Uppsala och Gävle.

Huvudkontoret låg i Östhammar. Vi hade också lokal­kontor i Tierp och Älvkarleby bema­n­nade en fast dag i veckan för mottagning och kommunservice. Denna lokala närvaro var vik­tig och uppskattades mycket av kommunpolitikerna, fastighetsägare och allmänheten.

Personal och arbetssätt

Vi var tretton anställda; tre lantmätare, fem mätningsingenjörer och fem karttekniker/assis­ten­ter. Jag införde en geografisk uppdelning så att jag ansvarade för Östhammar och Älvkarleby, den biträdande distriktslantmätaren hade det viktiga jobbet att serva Tierps kommun, som gär­na ville ha eget lantmäterikontor och tredje lantmätaren gjorde enklare ärenden över hela dist­riktet, mycket i utbildningssyfte. In­gen­­jörerna hade också sina geografiska områden, vilket var viktigt ur kund- och lokal­känne­dom genom att man kände till tidigare förrättningar och var ”råstenarna” fanns. Under min tid i Östhammar gick vi över från sakägarehantlangning till att ingenjörerna/kartteknikerna arbe­ta­de i lag två och två, men med självklar kontakt med berörda fastighetsägare vid fältarbetet. Mätresultaten över­läm­na­des sedan till kartteknikerna som ”ritade” kartorna, renskrev lant­mätarnas protokoll och fastig­hetsrättsliga beskrivningar, skötte aktbildning m m. Nästan alla medarbetarna var från trakten och kunde förhållandena mycket väl, vilket gjorde att arbetet blev enkelt och effektivt.

Det som var mycket viktigt för lantmätarna var kommunkontakterna. Vi deltog varje månad i byggnadsnämndernas (BN) fasta beredningar, då vi träffade ansvarigt kommunalråd, BNs ord­­förande och stadsarkitekten. Även besiktningsresor gjorde vi gemensamt. Därigenom lärde vi känna varandra väl och bygga upp nätverk. Oftast, men inte alltid, hade vi sam­ma uppfatt­ning i plan-, bygg- och fastighetsfrågor. Jag hade, förutom BN-kontakterna, regel­bundna in­formella möten med kommunledningarna i lantmäterifrågor. Jag vill nämna att, trots nära samverkan med kommunerna, vi alltid var respekterade i vår roll som självständig myn­dighet.

Jag vill här nämna att den lämplighets- och planprövning som lantmätarna gjorde enligt 3 kap i fastighetsbildningslagen på 1970-talet var mer omsorgsfull än nu. Detta berodde bland annat på riksdagsbesluten om ”Hushållningen med mark och vatten” (ministrarna Olof Palme och Ingvar Carls­son) och 1967 års jordbrukspolitik (minister Eric Holmqvist). 

Arbetsuppgifter; samordning mellan fastighetsbildning och
uppdragsverksamhet (myndighetsservice)

Distriktets viktiga uppgift var myndighetsuppgiften lantmäteriförrättningar.Men nästan lika viktigt var att kunna samordna denna med den tekniska och fastighetsrättsliga uppdrags­verk­samheten. Vårt stora mål var att så långt som möjligt kunna få ut synergieffekter av en sådan samordning i de tre kommuner vi hade i distriktet. Ett tydligt exempel på sådan sam­ordning: Det var på något sätt självklart för fastighetsägaren att när lantmäteriets ingenjörer var på plats och utförde fält­arbetet för en avstyckning av en bostadstomt så upprättas också ny­bygg­­nadskartan och gjor­des husutsättning. Förrättning och uppdrag vid ett och samma till­fälle – kostnadseffektivt och välkommen lantmäteriservice. En självklarhet då men inte längre möj­ligt 2018 för det statliga lantmäteriet. (Bara de kommunala lantmäteri­myndigheterna, KLM, kan göra det fortfarande, särskilt den fastighetsrättsliga delen.)

Lantmäteriets ledning (gd Sten Wickbom och därefter Jim Widmark) begärde och stödde en mark­nads­orienterad och serviceinriktad inriktning hos lantmäteriet. Uttrycket ”Aktiv fastig­hets­bildning” myntades och vi satsade. Vi upprättade – och genomförde - varje år planer för marknadsåtgärder. Inom fastighetsbildningen informerade vi kommunerna, större fastig­hetsägare, el- och kraftbolag om de nya förrättningsinstituten från 1972. Vi tog fram kom­munala fastighetsbildningsprogram i syfte att tillskapa lätthanterliga och rationella exploa­terings- och gatumarksfastigheter för att underlätta detaljplaneringen samt ”städa” upp mark­innehavet. Samma upplägg genom personliga kontakter med de stora mark­ägarna (skogs­­bolagen, godsen, landstinget, Svenska kyrkan m fl). För samtliga lokala eldistributörer lyckades vi beskriva fördelen med ledningsrätt i stället för avtalsrättigheter. Forsmarks kraft­grupp och Älvkarleby Kraftverk hade redan insett fördelarna för sina högspänningsnät. En lyckad marknadsföring var också avstyckning av många hus på ofri grund på arrendetomter. Vi inbjöd oss också till tomtägarföreningarnas årsmöten och fick då i regel uppdrag att om­bilda äldre föreningar till moderna samfällighetsföreningar och samtidigt inrätta gemen­sam­hets­anlägg­ningar inom områdena. Vi lyssnande och förde givande samtal. I och med att våra väntetider var så korta var det ett starkt argument att vi inom en nära framtid kunde på­börja de ansökningar vi fick. Gen­om sökningar i FDS-systemet gick det också att relativt enkelt få fram sämjedelade fastigheter samt arealförvärv som inte lett till fastighets­bild­ning. För­bud mot sådana privata jorddelningar hade införts 1972.  Mot denna bakgrund kontaktade vi fas­tig­het­sägarna och informerade hur lantmäteriet med hjälp av den nya lagstiftningen ÄULL kunde legalisera de privata uppdelningarna. ”Aktiv fastighetsbildning” var verkligen par­ollen.

Inom den mätningstekniska och fastighetsrättsligauppdragsverksamheten fanns hur många uppslag och idéer som helst. Det gällde att gallra för att få god ekonomi. Inom MBK (mät­ning, beräkning och kartframställning) förnyade vi MBK-programmen i kommunerna, som underlag för kommunernas egen budgetering och beställningar. Förutom framställning av nya primärkartor över samtliga tätorter kompletterade vi nu med nyheten (!) att göra lednings­kartor över kom­mun­ernas va-ledningar och bolagens teleledningar och elledningar. Mycket uppskattat och nytänk­ande. I Östhammars kommun var det givet att vi var kom­munens mät­ningskontor eftersom lantmäterikontoret fanns i staden, medan det i Tierp och Älvkarleby var konkurrens om jobben. Vi lyckades dock att träffa så kallade A-avtal för utför­ande av uppdrag i båda kommunerna men med begränsat innehåll. Andra konsulter hade också intresse av att vara med. 

Inom det fastighetsrättsliga området var det enklare. Vi utförde alla fastighetsutredningar och -förteckningar till detaljplaner, upprättade också under mina sex år ett tiotal detaljplaner, sär­skilt inom områden med besvärliga fastighetsförhållanden, samt gjorde alla grundkartor till planerna. Då de nya gatukostnadsbestämmelserna kom 1982 fick jag i uppdrag av kom­mu­nal­­rådet i Öst­hammar att pröva sådana inom ett planområde med kom­munalt huvud­manna­skap. Processen var arbetsam och krävde tålamod men resultatet blev till slut riktigt bra, t o m kom­munal­rådet fick förnyat förtroende vid nästa val! Vi påbörjade ock­så, enligt förslaget till ny plan- och bygg­lag, att göra genomförandebeskrivningar till detalj­planer, vilket mottogs mycket positivt både av kommunerna och berörda fastighetsägare, ”nu förstår vi bättre vad planen verkligen innebär för oss”.

Fastighetsvärdering var ett nytt spännande område på uppdragssidan. Värdering vid fastig­hets­bildning och som fastighetstaxeringsombud var vi lantmätare vana vid så steget över till belåningsvärdering, värdering för lagfart och marknadsvärderingar var inte långt. Vid mer komplicerade värderingar anlitade vi dock vår värderingsexpert i Uppsala.

En ny produkt som marknadsfördes av många lantmäteridistrikt var de så kallade lagfarts­paketen, ett mycket bra exempel på god och efterfrågad myndighetsservice till fastighets­ägarna. ”Paketet” gick ut på, i samband med avstyckning av en tomt, att vi erbjöd hjälp med alla handlingar fram till färdig lagfart på den nybildade fastigheten. Mot en fast avgift upp­rättade vi köpekontrakt/köpebrev, värdeintyg, inhämtade intyg om kommunal förköps­rätt, skrev ansökan om lagfart och lämnade på köparens uppdrag in hela ”paketet” till inskriv­nings­myndigheten. Mycket uppskattat eftersom den önskade slutprodukten ju var lagfart på en avstyckad och registrerad tomt. Ända fram till att inskrivningen överfördes till lantmäteriet 2008 utfördes denna myndighetsservice; därefter ansågs sådana uppdrag olämp­liga av lant­mäteriets jurister. 

Kartbutiken i Östhammar får jag inte glömma. Det var ett sätt att synas, inte minst i media. Vi tog i samverkan med lantmäteriverket fram Fritidskartan Norra Roslagen, en storsäljare i   nor­­ra Uppland, var återförsäljare av de allmänna kartorna, sålde adresskartor åt kommunerna m m. Eftersom efterfrågan på sjökort var stor i norra Roslagen träffade vi avtal med Sjöfarts­verket att bli återförsäljare även av sjökort. Kartbutiken var i sig inte lönsam men gjorde att vi fick många besökare till kontoret som fick annan information om vad lantmäteriet gjorde. Jag minns att personalen trivdes med den uppmärksamhet vi fick.

Produktion och ekonomi

Beträffande myndighetsuppgiften lantmäteriförrättningar fick vi varje år in ca 250 nya ärenden och målet var att slutföra lika många, vilket vi lyckades med. För den inneliggande ärendebalansen om ca 150 ärenden var vi noga med att systematiskt jobba av äldre ärenden och där­med kunna arbeta med aktuella ärenden. ”Färska ärende” 0-2 år var 95 % och vi be­stämde att ärenden äldre än 2 år inte fick överstiga 5 %, dvs. ca 10 ären­den. Detta synsätt hade två fördelar ur ekonomisk synpunkt, dels kunde vi i debitera en­ligt senaste lantmäteritaxan, dels kunde vi hålla nere det så kallade PIA-värdet, dvs. ”lager­vär­det”, som vi annars fick betala hög ränta på, ca 15 %. Vi skrev t o m upp på ett blädder­block, väl synligt för alla på kontoret, vilka tio gamla ärenden som skulle bort under budgetåret.

Beträffande handläggningstiderna strävade vi efter snabbhet. Mediantiden från det att ansökan kom in till dess att ärendet slutfördes var för lantmäteri­för­rättningar för bostads- och indu­stri­ändamål tre månader samt för fritidsändamål och lantbruk fem månader. Inom en vecka efter det att en ansökan kom in, var ”förstadags­åtgär­d­erna” klara tack vare FDS-systemet. Den hand­läggare som utsågs då skulle inom högst två veckor ta första kontakt med den sökande för att rådgöra om ärendet och handläggningen.

Beträffande ekonomin var den god under min tid i Östhammar. Vi omsatte i intäkter ca 1 mil­jon kronor på uppdragsverksamheten och 2 miljoner kronor på lantmäteriförrättningarna. Var­je år uppfyllde vi kravet att leverera täckningsbidrag på 10-15 % till överlantmätar­myndig­heten och lantmäteriverket. Men tilläggas bör att jag varje år hade konstruktiva samtal med över­lant­mätaren om att få behålla mera av överskottet för egna investeringar. Den kunnige och upp­skattade överlantmätaren Thore Hygstedt var förstående för våra önskemål men var själv pressad från ”själva verket” i Gävle, som behövde pengar för centrala satsningar. Inte särskilt populärt för oss på fältet.

Under mina sex år som chef i Östhammar lyckades vi öka omsättningen på både uppdrag och förrättningar med ca 20 % per år. De främsta anledningarna till denna framgång var - förutom en mycket kompetent personal – dels ett lyckat utfall av de marknadsaktiviteter vi genom­förde, dels de synergieffekter som vi fick ut genom samordning av uppdrag ochförrättningar.

Sammanfattande synpunkter

Staten och dåvarande verksledningar var under min tid i Östhammar mycket mera intres­sera­de av och insatta i den traditionella kärnverksamheten fastighetsbildning, -registrering och - värdering än vad fallet varit de senaste tio åren. Aktiv fastighetsbildning, synlighet och sam­hällsnytta var ledord för lantmäteriet.

Synergieffekter: Det var en självklarhet för staten att få ut synergieffekter mellan förrätt­nings- och uppdrags­verk­sam­het (myndighetservice) inom lantmäteriområdet. En sådan inrikt­ning var kostnads­effektiv, enkel och rättssäker för såväl fastighetsägarna som samhället. Den skapade också kreativitet och trivsel hos medarbetarna genom att dels få ta helhetsansvar för lantmäteri­förrättningar, dels kunna erbjuda och få ut ett mervärde för fastighetsägaren eller upp­drags­givaren. Med noggrann och öppen tidredovisning var det heller inga svårigheter att bedriva både myn­dighetsuppgifter och konkurrensutsatta uppdrag på samma kontor.

Lokal närvaro: Den lokala närvaron var oerhört viktig, vilket jag hoppas framgår av min beskriv­ning av verksam­heten vid distriktet. Det var betydelsefullt med ingående kunskaper om de tre kommuner vi jobbade i och känna till planeringsförutsättningar för bostads­bygg­ande, näringsliv m m. Minst lika vik­tigt var de personliga kontakterna, enkla ingångar, med­verkan i beredningar och att över huvud taget bygga upp nätverk. Genom denna kun­skap kunde vi hålla nere hand­läggningstider och kostnader på våra tjänster. 

Centralisering: Det statliga lantmäteriet har således radikalt förändrats på ett sätt som enligt min bedömning i längden inte är hållbar. Vår stolta tradition av en fastighetsindelning i Sve­rige som ska återspegla på­gående markanvändning håller på att gå förlorad genom på­gående centralisering. Det finns många förslag på relativt enkla föränd­ring­ar som skulle kunna vända utvecklingen, vilket jag dock inte ska beskriva i denna artikel. Jag vill bara peka på hur väl de 39 kommunala lantmäteri­myndig­heterna (KLM) fungerar, vilka be­hål­­lit såväl förrättnings- som uppdragsverksamheten inom myndig­heten. De flesta KLM har kor­­ta handläggningstider, god medborgarservice, handläggare med lokalkännedom som med­verkar i hela samhälls­bygg­nadsprocessen. KLM är därför efter­traktade arbetsplatser för lant­mätarna. 

Tre saker som staten borde ha behållit:

Ett statligt bidrag (1e-medel) till rådgivning i lantmäterifrågor i de mindre kommuner som inte hade egen kommunal lantmäterimyndighet ansågs behövas. Därför fick jag en mindre summa anslagspengar varje år för att kunna medverka i byggnadsnämnds­beredningar och andra kommunkontakter som jag ovan nämnt. Jag kunde medverka utan att fakturera. 

Fastighetsregistreringen var anslagsfinansierad. En anledning till detta var att staten av tradition ansetts sig bekosta fastighetsregistret. En annan var att staten satsat stora sum­mor på uppbyggnaden av fastighets­data­systemet. Detta var det första i världen som var digitalt. Det rönte därför stor inter­nationell uppmärksamhet och gene­ral­direktör Sune Andersson på CFD var en skicklig och uppskattad ambassadör för FDS. Det an­sågs därför vara en statlig angelägenhet att FDS skulle vara aktuellt och genom fastig­hets­bild­ning­en utgöra en trygghet för ägande, in­skriv­ning, lagfart, belåning, beskatt­ning m m. Långt senare, i mitten på 1990-talet, ändrades detta synsätt och kostnaden övervält­rades tyvärr på sakägarkollektivet. Detta var ett mycket olyckligt beslut, enligt min upp­fattning, också på grund av risken för att kvaliteten på såväl registret som den digitala regi­ster­kartan kunde försämras.

I samma syfte, dvs. att hålla det svenska fastighetssystemet i internationell toppklass, gick staten in med särskilda anslagspengar för ”städningsförrättningar”. I lantmäteri­förrättningar kunde vi reglera bort onyttiga äldre samfälligheter, upphäva servitut och nyttjanderätter samt förenkla fastighetsindelningen genom att reglera bort eller sam­man­lägga hela skiften eller fastigheter så att fastighetsindelningen motsvarade den aktuella markanvändningen. Vid sådana förrättningar fick vi, till fastighetsägarnas glädje, lämna rabatt med 550 kr för varje städningsåtgärd. Tyvärr har staten och lant­mät­eriets ledning, enligt min bedömning, inte insett betydelsen av detta för den en­skilde fastig­hetsägaren, inte minst psykologiskt, och för samhällsnyttan.

Slutord     

Detta är min korta beskrivning av lantmäteriyrket; att vara distriktslantmätare mellan 1978-84 och chef för tretton anställda på ett lantmäteridistrikt i Norra Uppland. En tid som jag med glädje ser tillbaka på. 1984 lämnade jag Östhammar och blev distrikts­lant­mät­are och chef för Gävle lantmäteridistrikt 1984-1992 med i huvudsak samma inriktning, arbetssätt, stor trivsel, lokala närvaro i fyra kommuner, 1/3-del uppdrag och 2/3-delar förrättningar men med en mycket stor skillnad: Vi gick in i den digitala världen!

Det lokala lantmäterikontoret i Östhammar lades ned 2004. Fastighetsbildningen sköts nu på distans av förrättningslantmätare från andra delar av Sverige och alla ansökningar lämnas till och fördelas av Lantmäteriet i Gävle. Den viktiga lokala närvaron och kunskapen har så­ledes gått förlorad. Den tekniska och fastighetsrättsliga uppdragsverksamheten är inte längre tillåten, synergieffekterna uppnås inte längre.

goraneriksson541@gmail.com

2019-05-12