Från Karlstad till Amsterdam
Stefan Gustafsson, L67

I statens tjänst

Ibland känner jag mig som en relikt från en annan tid, med värderingar och åsikter som inte liksom platsar i dagens individualistiska och marknadsstyrda samhälle.

Jag brukar säga att jag är en oföretagsam individ, representerande den sista generationen av fyra som statstjänsteman. Ingen av oss har egentligen bytt arbetsgivare utan enbart bytt arbetsuppgifter inom en och samma organisation. Farfars far började som rallare och slutade som lokputsare, farfar började som eldare och slutade som lokmästare och pappa började som brevbärare och slutade som avdelningsföreståndare på postgirot. För dem alla gällde att arbetet inte var slut för dagen förrän loken fungerade, tågen och posten kom fram och alla transaktioner bokförts. Så var deras uppdrag och det var vad medborgarna med rätta krävde och det var deras plikt att svara upp till. I denna anda växte jag upp.

Men vad innebar detta för mig? Yrkesvalet har jag min mamma att tacka för: Du kan väl alltid bli lantmätare? Hon, född och uppvuxen på landsbygden visste mer än pappa, född och uppvuxen efter landets järnvägar och jag, uppväxt i Stockholm. Jag läste i KTH:s katalog och tyckte det såg bra ut, sökte och kom in. Sedan blev också jag statstjänsteman. 

Av naturliga skäl har det många gånger varit svårt för mig att konstatera att arbetet var färdigt för dagen. Och på vilket sätt skulle mitt arbete anses vara utfört på ett för medborgarna bra eller åtminstone godtagbart sätt? Det är en fråga jag ofta ställt mig och varje tillfälle jag har fått någon form av bekräftelse på att jag lyckats från personer som jag mött i arbetet har givit mig lust och energi att fortsätta.

Tiden i Värmland, först Karlstad

Min första arbetsuppgift i Lantmäteriet i början av 70-talet var att utreda samfälligheter som ett led i förberedelserna för fastighetsdatareformens införande i Värmland. Arbetet gav en omfattande inblick i skiftesstadgor och tillhörande rättstillämpning inom fastighetsområdet, särskilt som jag hade en kunnig och engagerad samtalspartner i biträdande överlantmätaren Lars Åberg. Kanske väcktes mitt intresse för arbetsmetoder här. Kanske hade arkivforskningen betydelse för mitt senare intresse för fastighetsbildningsprocessen, jag minns särskilt handlingar från en lantmätare före lantmäteriets förstatligande på 1940-talet som gjorde allt själv i förrättningen – särskilt de knappt läsbara handritade och kolorerade förrättningskartorna i skala 1:2000, med alla mätvärden från ortogonalmätningen präntade i tusch med knappt läsbara siffror. Den förste enhandläggaren jag mötte, om än arkiverad. 

Sedan Torsby

När jag började på Torsby distrikt efter ett år fick jag möjlighet att handlägga hela förrättningarna inklusive de tekniska momenten från ansökan till avslut på egen hand. Sakägarna besparades dock upplevelsen att få mina tafatta försök till tuschritning till beskådande. Erfarenheterna från arkivet kom väl till pass i kommande förrättningsarbete i Torsby distrikt, särskilt i de stora äganderättsutredningar som jag ansvarade för i norra Värmland som hade stora inslag av privat jorddelning och oklara lagfartsförhållanden. Här lärde överlantmätaren Sven Lindskog, med erfarenheter från Dalarna, mig att vissa frågor måste lösas inte bara med hjärnan utan också med hjärtat, vilket jag tillämpade i ett par fall. Lagfart och 10-årig hävd ger ju rätt till egendomen. Tingsrätten i Sunne fick efter en tid som rutin att hänvisa allmänheten till Lantmäteriet för att lösa oklarheter i stället för att försöka med lagfartsammanträde som inte alla gånger ledde ända fram. Kombinationen av domböcker i källaren på tingsrätten, kyrkoböcker, husförhörslängder och lantmäteriets förrättningsarkiv gav ofta en god bild av skeenden som glömts bort och intresserade både mig och berörda sakägare.

Som ordförande i länets LCF-förening fick jag också vara med om införandet av den detaljerade tidsredovisningen, länet var ju ett av problemlänen i AB SWIX, d.v.s. ett av de län med sämst ekonomi. För Torsby distrikts del ändrades det när Urban Olmårs, skolad i Norrbotten under Bengt Brändström, tillträdde som chef. Med en aktiv utbyggnad av uppdragsverksamheten i de fyra små kommuner som distriktet omfattade, förbättrades resultatet till plus på alla fronter. Den ofta hörda kritiken att förättningsverksamheten subventionerade uppdragsverksamheten stämde inte, åtminstone inte för Torsby distrikt. I stället slog synergieffekter, bl. a. beroende på närhet, lokalkännedom och lokal kompetens igenom till fromma för både myndighet, kommuner och enskilda.

Under sjuttiotalet ledde jag också den grupp som arbetade med FIA (FBM:s inre arbete) i Värmland. Här grundlades också mitt intresse för arbetsmetoder i förrättningsarbetet. Här mötte jag också för första gången Bengt Andersson.

Flytt till Gävle – Marknadssektionen på Fastighetsbildningsenheten

Efter tio år i Värmland varav nio i Torsby blev frågan om bostadsort för resten av livet aktuell. Kravet på närhet till sjukhus och habilitering för vår dotter spelade en avgörande roll i vår planering. Gävle syntes passa bra och 1983 tillträdde jag som chef för den nyinrättade marknadssektionen vid fastighetsbildningsenheten som leddes av Bengt. 

Den huvudsakliga arbetsuppgiften var trots namnet ekonomi- och verksamhetsuppföljning av förrättningsverksamheten. Hit hörde också kalkyleringen av lantmäteritaxan, vilket gav ytterligare näring till intresset för arbetsmetoder. Här blev frekvensstudien (FBM) och tid-och kostnadsstudien (KFBM), båda genomförda på 70-talet, tillsammans med sentida utfall från verksamheten underlag för kommande tankar på möjliga förbättringar. Ett av hindren för en effektivare handläggning var de många avbrotten i arbetsprocessen med flera personalkategorier inblandade även i enkla ärenden. Med erfarenhet från praktisk handläggning inser man att i de flesta fall beslutet är klart samtidigt som ansökan kommer in och att det återstående arbetet i huvudsak utgör kompletteringar av beslutsunderlag och dokumentation. Här borde den framväxande ADB-utvecklingen (som det hette då för tiden) tjäna sitt syfte.

 
Under året som ansvarig för sektionen slet jag med frågan om marknadsföring. Det skavde att marknadsföra förrättningsförfarandet generellt eftersom det i vissa fall kunde leda till tvångsförfaranden mot enskilda. Det kändes egentligen bättre att hålla det på en annan nivå, att informera om olika möjligheter och begränsningar och beskriva förfarandet.

Allmänna sektionen

Efter ett år på marknadssektionen gick jag över till den allmänna sektionen där IT-tekniken kom att ta en allt större plats i utvecklingen. I början som ordbehandling och mallar till blanketter, på den tekniska sidan punktdatabaser och beräkningsprogram. Inom den växande sektionen påbörjades också utveckling av handläggningsstöd inom ramen för HELAS, främst tillsammans med Ewa Swensson, och programmerare anställdes. Bestående från denna tidiga utvecklingsfas är också Thomas Falks arbete med ArcINFO och ett stöd för andelstalsberäkning för enskilda vägar där Jan Heimerssons kombinerade tonkilometers- och båtnadsmetod lades till grund för Ingrid Thyrs algoritmer omsatta i programkod.

Förutom löpande arbete med anvisningar, handböcker och föreskrifter hanterade sektionen också kampanjen Hela Sverige skall leva och ändringarna i FBL 3:6. Här hade Lennart Pettersson och Olle Millgård långa sittningar om formuleringar av propositions- och lagtext. Till och med jag fick med ett stycke i proppen... 

Eftersom de mätningstekniska aktiviteterna tids- och kostnadsmässigt spelade en så stor roll i förrättningarna kom också metoder och stöd för dessa att komma i fokus. Projektet Förrättnings-MBK lett av Urban Olmårs och där även Gunnar Ericsson och jag medverkade syftade till att introducera ny teknik och rationella arbetsmetoder i förrättningsarbetet. Efter projektets slut fortsatte Gunnar att ansvara för teknikfrågorna inom ramen för Digital produktionslinje som inkluderade det tekniska arbetet från fältarbetet till en digital registerkarta. Ett problem vi inte lyckades lösa var mer av organisatorisk än teknisk art. All den information som samlades in i förrättningen och som bildade underlag för registerkartan måste lagras för att kunna återanvändas i efterkommande förrättningar. Informationen var också av högre kvalitet än registerkartan där fastighetsbilden sammanställts med hjälp av äldre kartmaterial och anpassats till den verklighetsbild som omdrevsflygningarna för ekonomiska kartan som ju användes som bas för registerkartan. Ett separat skikt i geodadabanken hade kunnat råda bot på detta och ersätta alla anteckningsböcker och lokala mätarkiv på kontoren samtidigt som det skulle ha varit ett bra underlag för kvalitetsförbättringar i registerkartan. 

Varför vi inte lyckades? Min förklaring: En kvardröjande effekt av föregående organisationsförändring där Rikets Allmänna Kartverk (RAK) och Lantmäteristyrelsen slogs ihop och där RAK producerade stomnät och kartor i olika skalområden medan lantmäteriorganisationen ägnade sig åt den rättsliga indelningen av marken i detalj. Situationen blev inte bättre efter sammanslagningen med CFD när även de som arbetade med registerkartan fördes över från fastighetsavdelningen till den nybildade division som omfattade det gamla CFD. Ett annat säkert skäl var också ett ännu inte helt anammat synsätt att vi alla arbetade med lägesbunden information oberoende av hur den skulle presenteras i produkter. 

När GPS-tekniken började bli praktiskt användbar inkluderades även denna i utvecklingsarbetet, till en början som ett praktiskt medel för gränsutvisning i skogsmark. 

Sektionen medverkade också i en omfattande utbildningsverksamhet, framförallt internt men jag startade också den första kursen i civil- och fastighetsrätt vid högskolan i Gävle för blivande kartingenjörer. Efter två år, och efter att en gång deltagit i kollegiet insåg jag att högskolevärlden inte var något för mig.

Tillbaka i fadershuset utvecklades mitt, enligt min egen åsikt, främsta bidrag till utbildningsutbudet. Bengt saknade metodikkurser som nådde längre, och som också vände sig till lantmätare som hade några års erfarenhet. Ambitionen var naturligtvis att säkerställa förrättningsförfarandet som det bästa medlet att möta samhällets behov av förändringar av fastighetsindelning och markanvändning, både i enkla och mer komplicerade ärenden. Jag fick uppdrag att ta fram en kurs utifrån denna något oprecisa beskrivning, och drog mig till minnes en förrättning i Torsby ett decennium tidigare.

Kommunen ville bredda en gata som gick igenom ett villaområde enligt en gällande detaljplan som hade några år på nacken och sökte därför förrättning. Efter att per brev ha informerat sakägarna om ansökan och det kommande arbetet stakades resultatet av plantolkningen ut och det första sammanträdet hölls med ett trettiotal berörda sakägare. Sammanträdet blev milt sagt högljutt och en hel del invektiv riktades mot mig alltmedan kommunens representanter tryckte i ett hörn av lokalen. Rättsläget var dock klart och efter värdering och slutgiltig markering av nya gränser avslutades förrättningen. Måhända mildrades en del sakägares frustration av att de fick träffa trädgårdskonsulenten Lars-Erik Samuelsson, vid den tiden omåttligt populär tillsammans med Ulf Schenkmanis i radioprogrammet Trädgårdsdags. Jag anlitade honom för värderingen av de omfattande intrången i befintliga trädgårdsanläggningar. Förrättningen överklagades både till fastighetsdomstol och hovrätt utan att några ändringar.

Hos mig lämnade förrättningen en besk eftersmak. Något kändes fel. Ändå hade jag ju lyckats ”genomföra samhällets planer” som var den slogan från utbildningen på sextiotalet som var väl integrerad i mitt medvetande. Men hur skulle då rollen som förrättningslantmätare och därmed myndighetens roll beskrivas på ett tydligare och mer allmängiltigt sätt? Vad är en bra förrättning? Så att jag som förrättningsman kände mig kunna leva upp till de krav som samhället och medborgarna hade rätt att ställa på mig som statstjänsteman och dessutom jag själv kunde omfatta.

Efter att ha fört ingående diskussioner med Arne Nordberg, erfaren vägförrättningsman från Östersund, och en beteendevetare/organisationskonsult sjösattes den första veckan i den långa raden av kurser med titeln Förrättningslantmätaren – förhandlingsledare och problemlösare i slutet av 80-talet. Till det första tillfället sökte och fick vi deltagare med mångårig och erkänd kompetens. Kursupplägget var egentligen enkelt: först definiera vad som var en bra förrättning, både avseende processen och resultatet, sedan träning i metoder att nå dit. Det blev en spännande vecka! 

Vad som var en bra förrättning visade sig inte vara helt lätt att beskriva, än mindre komma överens om. Efter mer än två dagars diskussioner kom vi slutligen fram till ett resultat som alla kunde ställa upp på och som tydliggjorde myndighets- och förrättningsmannarollen på ett för alla berörda parter godtagbart sätt:

Som förrättningslantmätare strävar jag tillsammans med sakägarna mot samförståndslösningar som står sig för framtiden och uppfyller lagens krav.

Jag vill kalla detta en bärande verksamhetsidé för förrättningsverksamheten. Även om det slutliga beslutet inte alla gånger kan uppfylla alla sakägares önskemål och vilja ställer strävan mot samförstånd krav på en arbetsmetodik där samtliga sakägare får möjlighet att delta i både beskrivningen av rådande förhållanden och konsekvenser av yrkad lösning. Delaktigheten i processen stärker både rättssäkerheten och förtroendet för myndigheten. Det är inte heller den tekniskt bästa lösningen som eftersträvas utan den som sakägarna kan acceptera och ligger inom lagens råmärken, som ju de facto är ganska vida.

I en enkel förrättning, som åtminstone på min tid var i övervägande majoritet, där alla är överens och alla relevanta förutsättningar mer eller mindre är klara eller förutsägbara innan förrättningen inser man att det är skäligen enkelt att uppfylla verksamhetsidén och komma till ett snabbt avslut av ärendet. Det gäller bara att ha all relevant information tillgänglig. Naturligtvis är en god lokalkännedom och öppna kanaler till andra berörda myndigheter något som kommer allmänheten till del, både tids- och kostnadsmässigt.

I början av 90-talet upptogs mycket av min tid av de olika utredningar som berörde fastighetsområdet. Sven-Arne Mattsson, Anders Dahlsjö och jag försåg F-chefen med underlag för diskussionerna i verksledning och utredningarna. Mina bidrag fokuserade naturligtvis på fastighetsbildningsprocessen med frågor om förtroende och rättssäkerhet, medverkan av andra i handläggningen, förrättningsmanna- och myndighetsrollen m.m. Till Bengt skrev jag bl. a. underlag om inrättande av lantmäteriombudsman och framtida tillsynsfunktion.

När utredningarna avslutats och CFD inlemmats i lantmäteriverket i princip oförändrat skapades förutsättningar för en i många stycken mer rationell verksamhet. Som vid alla omorganisationer uppstod samtidigt nya gränser som inverkade negativt på fungerande verksamhet. Vi tappade helt klart momentum inom utvecklingen av den digitala produktionslinjen, där registerkartan och datalagringen hamnade på en annan division än fastighetsbildningen.

Nästa steg

Jag såg stora möjligheter när Per-Anders Karlgren och Björn Uddevik började diskutera hur man skulle samordna fastighetsbildning och fastighetsregistrering i en gemensam process, vilket för mig var helt naturligt eftersom registreringen enligt lagen var det slutliga steget i fastighetsbildningprocessen. För mig var detta ett gyllene tillfälle att förbättra arbetsprocessen och med hjälp av ny teknik ge handläggaren möjligheten att i princip handlägga hela förrättningen i ett enda arbetsmoment utan att behöva avbryta handläggningen och därmed reducera alla väntetider och personalbyten som till stor del utgjorde ärendets totala tidsåtgång. Målet för mig var alltså en effektivare arbetsprocess för de vanligaste ärendena, IT-stödet var bara ett medel.

Med stor entusiasm gick jag in som projektledare i delprojektet Arbetsprocess och IT-stöd inom ramen för det av Per-Anders ledda Ny arbetsprocess. Som framgår av projektnamnet bestod delprojektet av två delar. I den del som handlade om arbetsprocessen engagerades ett antal erfarna förrättningsmän från olika delar av landet för att komma överens om kraven på IT-systemet. Här är det omöjligt att inte nämna Hans Jerkeman från Kinna, som dessutom kom att spela rollen som informatör, eller jag skulle hellre säga ambassadör för arbetet. Han var också pappa till namnet Trossen på det nya handläggningssystemet.

Vi delade också en erfarenhet från flerårig handläggning av okomplicerade ärenden, baserad på lokalkännedom, nära samverkan med kommunens byggnadsnämnd och miljökontor, fastighetsteknisk kunskap och om avtalssituationer, nämligen att beslutet i princip kunde bedömas innan eller i samband med att ansökan upprättades. IT-systemets roll var att tillhandahålla och lagra den information som krävdes inför avslutning och registrering. Det har sedermera dessvärre visat sig att Trossen fungerade även om man bibehöll det gamla uppsplittrade arbetssätt systemet var tänkt att ersätta. 

När det gällde IT-stödet var omständigheterna mer komplicerade. En viktig del av informationen fanns i FDS, som i princip var en stordatorlösning med en hierarkisk databas från tidigt 70-tal, ajourhållen och tillgängliggjord genom fasta gränssnitt via terminal. En säker lösning för ett samhällsviktigt system, men ytterligt svårt att anpassa och utveckla för ändrade behov. Redan i mitten av 90-talet var tekniken föråldrad. Förrättningarna genererade mer information och informationssamband och krävde därför en mer flexibel lösning, det blev en relationsdatabas som dels återspeglade FDS och kompletterades med förrättningsspecifik information. Kravet var dock att all information i relationsdatabasen raderades i samband med registreringen. 

Denna databas kom senare att användas för den första webbaserade fastighetsinformationstjänsten Fastighetssök.

Kommunikationen mellan Trossen och FDS gjordes i båda riktningarna så att även registreringen kunde utföras i Trossen. Behovet av terminaler kunde hädanefter begränsas. Dessvärre försvann alla i Trossen uppbyggda informationssamband i och med uppdateringen av FDS eftersom databasen kontinuerligt raderades. Detta var till nackdel för framtida ärendehandläggning inom samma område, men samtidigt förhindrades naturligtvis framväxten av två parallella informationssystem och även organisatoriska konsekvenser. 

Vad som ytterligare kom att påverka min nya arbetssituation var sammanslagningen av CFD och LMV. Båda hade en IT-avdelning – dessvärre med helt olika kultur och kunskap. Mycket tid gick åt att manövrera projektet genom dessa omständigheter. Turligt nog kunde vi förlita oss på ett utomstående konsultföretag för IT-utvecklingen. De fick också tjänstgöra som gemensam fiende vid mina i lugnande syfte anordnade möten med de två IT-cheferna. Utan konsulter är jag osäker om det funnits något handläggningssystem än idag.

Trossen krävde ordning på IT-plattformen något som Kristina Bwire-Lund hanterade i sitt delprojekt. Det arbetet blev också startskottet för ett utvecklingsarbete generellt i organisationen som resulterade att den vildvuxna flora av IT-stöd som existerade minimerades och inordnades i en mer hanterbar struktur i hela organisationen. Kristina och jag tog också fram strukturer för kommande process- och systemförvaltning. Jag visste ju att arbetssättet skilde sig mellan länen, till och med mellan kontor och att mycket arbete återstod för att nå ett enhetligt och kostnadseffektivt arbetssätt. För att uppnå syftet med utvecklingen räckte det inte med ett nytt IT-system, arbetssättet måste också förändras. Detta var något som krävde fortsatt uppmärksamhet, och även nya system. En stor kommande uppgift relaterat till ärendehandläggningen var utvecklingen av ett digitalt arkivsystem som kunde möjliggöra arkivforskning och arkivering utan handpåläggning.

När Per-Anders i slutskedet av projekttiden slutar som huvudprojektledare tog jag över under några månader tills projektet avslutas. Jag var väldigt besviken på styrgruppen för att vi alla som givit så mycket av engagemang och möda inte fick ha någon avslutningsaktivitet.

En kort reflektion – min medverkan med FIA-arbetet på 70-talet medförde att assistenternas yrkesroll på distrikten förändrades, enligt de berörda till det sämre, Ny arbetsprocess och Digital produktionslinje raderade nästan ut en hel yrkeskår i lantmäteriet – kartteknikerna. Jag måste erkänna att jag var skärrad på den första gemensamma landsomfattande festligheten efter projektet. Men inga tomater kastades – snarare tvärtom.

Efter projektets slut fick jag rollen som ansvarig för processförvaltningen. Efter det att Bengt lämnat organisationen beslutade den nya ledningen att denna roll inte skulle finnas kvar. Jag blev erbjuden rollen som systemförvaltningsansvarig, men systemförvaltning stod inte högt upp på min önskelista, det var förrättningsprocessen som intresserade mig. Det var dags att gå vidare.

Digital Historical Maps m.m.

När jag fick en förfrågan om att leda ett EU-projekt, Digital Historical Maps, med medverkan av KMS i Danmark, universitetet i Greifswald i Nordtyskland och RAÄ syftande till standarder och metoder för digitalisering och tillgängliggörande av äldre kartmaterial nappade jag direkt. Jag lämnade också fastighetsdivisionen och kom framdeles att vara organisatoriskt inplacera på divisionen för landskaps- och fastighetsdata (LF-data) utan att i någon större omfattning ägna mig åt divisionens vardagsarbete.

Projektets resultat och erfarenheter kom också att utgöra underlag i formandet av projektet Digitala arkiv som Bengt-Olof Käck och Christer Berntsson ledde till ett lyckat resultat. Själv organiserade jag en produktionslinje för skanningen av forskningsarkivet på LMV. En kul upplevelse var ett sidospår till själva projektet, nämligen skanningen av Kungliga slottets arkiv. Originalhandlingarna, många signerade av Carl XIV Johan, fick övernatta i hustruns säng i sommarstugan på väg till Ånge där de skannades. Christer bedömde det säkrare än att anförtro transporten åt någon annan. Och i sådant fall, till vilket belopp skulle man försäkra/assurera dem?

Jag fick sedan en förfrågan om jag kunde tänka mig att leda ett större projekt inom LF-data Efter att ha tagit del av projektbeskrivningen och särskilt styrgruppens sammansättning tackade jag nej och kom mitt återstående yrkesliv att ägna mig åt ansvar för projekt och vidareutveckling av projektresultat inom ramen av European Land Information Service (EULIS). 

EULIS

I det projekt inom ramen för DG Information Society (Directorate-General, en avdelning inom Kommissionen) i Luxemburg som inledde verksamheten deltog register- och fastighetsinformationsmyndigheter från nio länder i Europa. Från det första mötet i Luxemburg minns jag speciellt mötet i den högprofilerade styrgruppen där jag i min nyinköpta mörka kostym och slips något obekväm försökte tolka en snabbtalande skotsk marknadschef med hjälp av den sovande skolengelska som var min och inte alls tycktes vara samma språk som den skotska dialektens fackspråk. Det var bara att bita ihop och fråga om... 

Vid samma tillfälle mötte jag också den projektgrupp med en representant från varje land som formellt och informellt skulle komma att vara intakt ända till det att jag slutade. Inledningsvis med Agniezka Drewniak som värdefull medarbetare från Lantmäteriet och medresenär runt om Europa och de senare åren med Sarah White från Her Majesty's Land Registry i London. Under alla år med EULIS hade jag också ett nära och förtroendefullt samarbete med Bengt Kjellson som ordförande i styrgruppen och senare med motsvarande roll i EULIS EEIG:s styrelse. Ett EEIG, europeiska ekonomiska intressegrupperingar kan närmast liknas vid handelsbolag som verkar över nationsgränserna. 

En något orolig holländsk styrgruppsledamot påpekade för mig efter det första mötet i projektgruppen i Luxemburg att jag måste vara mer tydlig och peka med hela handen i projektet. Jag å min sida hävdade att det inte var mitt sätt att leda, väl medveten om att gruppens samlade kunskaper och erfarenheter vida översteg mina och att min roll främst var att se till att den samlade kompetensen riktades in mot att uppnå projektmålen. Under de kommande åren behövde jag inte heller gripa in mer än en handfull gånger, och då mestadels på tu man hand. Arbetsgruppen blev, trots olika personligheter och tydliga kulturskillnader, mer eller mindre självgående mot uppsatta mål och mötena ett ömsesidigt givande och tagande i största samförstånd och trevnad. 

Efter projektets slut beslöt de deltagande länderna att utveckla den prototyp som var resultatet till en alleuropeisk fastighetsinformationstjänst med målet att ytterligare länder på sikt skulle ansluta sig. Projektet ombildades till ett program med mig som Programme Manager, i sin helhet finansierat av de deltagande länderna med i princip samma struktur som tidigare. 

Ytterligare ett projekt inom programmet med delfinansiering från EU, EULIS-plus, och nu med Agnieszka Drewniak som projektledare, syftade till att utöka kretsen medverkande, särskilt i Östeuropa.

Genom Svenska Bankföreningen och European Mortgage Federation kom vi i kontakt med Kommissionen i Bryssel, först med DG Internal Market och senare med DG Justice, speciellt med den enhet som arbetade med e-Justice som vi samarbetade med i många år. 

När tjänsten driftsattes ombildades den till en fristående organisation, EULIS EEIG med säte i Amsterdam och med mig som Managing Director. Arbetet innebar som tidigare en hel del resor och möten med registermyndigheter i medlemsländerna och kanske framförallt med Kommissionen i Bryssel. 

En reflektion som förstärkts till insikt är att trots den stora värdegemenskapen när det gäller fast egendom i Europa - alla rättssystem vilar ju på den romerska rätten - har utvecklingen genom seklerna fått tydliga regionala eller nationella drag, både vad gäller lagstiftning och processer. Normer och beteenden har utvecklats på litet olika sätt i de olika länderna, behoven av lagstiftning och organisation likaså. Man behöver bara se på Norden. Sverige och Finland har varit åtskilda i två hundra år, ändå är våra, med smärre justeringar, normer och lagar skäligen samstämmiga. På samma sätt återspeglas det österrikiska systemet fortfarande inom det gamla imperiet från tiden före första världskriget, från Norditalien till Balkan.

Jag deltog en gång som ende svensk i ett seminarium som ordnades av de tyska och franska notarieorganisationerna. Här presenterades en undersökning av en kanadensisk forskare om effektiviteten i olika fastighetssystem när det gällde omsättning av fastigheter. Det enda nordiska land som ingick i undersökningen var Sverige. Efter att ha avfärdat Sverige efter antagandet att det måste finnas omfattande dolda kostnader som han inte hade hittat konstaterade han att just Frankrike och Tyskland var mest effektiva i detta hänseende. FN har gjort motsvarande undersökningar och konstaterar att de nordiska länderna är de mest effektiva. 

Därmed inte sagt att man kan applicera en stats system i en annan. Allt för mycket skiljer i normer och beteenden. Lagstiftningen bekräftar och fyller i upplevda brister under åren. En harmonisering inom detta område i Europa skulle för Sveriges del sannolikt medföra ökad komplexitet, ökade kostnader och ytterligare arbetsmöjligheter för en ny yrkeskår av notarier och jurister, i dagsläget utan motiverande kvalitetsförbättringar i vårt samhälle. Vad ett direkt införande av ett svenskt system i Central- eller Sydeuropa skulle medföra för konsekvenser är svårt att förutse för mig. Möjligen skulle slopandet av den kontrollfunktion som notariesystemet har innebära ökad risk för bedrägerier. Man kan endast nära en förhoppning att samarbete över gränserna och successiva förbättringar kan komma medborgarna till del. Publik, enkelt tillgänglig fastighetsinformation utgör en betydelsefull grundsten i en positiv utveckling av samhället. Men det finns många som har egna intressen att bevaka, både bland politiker, myndigheter, organisationer, företag och privata aktörer. Chefen för eJustice-enheten i Bryssel som jag hade kontakt med under många år hade som jag såg det dock hela tiden medborgarnas bästa för ögonen och insåg betydelsen av för alla lätt tillgänglig fastighetsinformation.

I ett avslutande EU-projekt genomfördes slutligen en uppdatering av EULIS Service till senaste teknik anpassad för att kunna inordnas i den genom Kommissionens försorg drivna e-Justiceportalen vilket, efter min pensionering, också skett.

En genomgående erfarenhet som jag gjort i rollen som projektledare och ledare är att det mesta är möjligt att uppnå om målen är tydliga och realistiska och framför allt även omfattas av ledningsgruppen. Problem uppstår om det även finns osynliga mål, ofta motsatta och av personlig art, som försvårar eller till och med omöjliggör ett lyckat resultat. EULIS styrgrupp och senare styrelse var helt befriad från dessa problem, och därför kännetecknad av en helt öppen och målinriktad dialog. Eftersom verksamheten fungerade enligt budget- och tidsplaner handlade diskussionerna många gånger huvudsakligen om de olika medverkande ländernas övergripande strategier och trender i omvärlden.

Vid en av mina många flygresor till Bryssel fick jag sällskap med en pratglad herre som ägnade sig åt att hjälpa svenska företag tillrätta i EU-byråkratin. Det visade sig vara Georg Danell som berättade för mig att en av de mest udda verksamheter som han stötte på som bostadsminister med ansvar för kontakterna med Lantmäteriet var frågorna om riksgränsunderhållet. Samtalet kunde fortsätta...

Riksgränsarbetet

I slutet av 80-talet fick jag en oväntad förfrågan som jag inte kunde annat än tacka ja till. Att efterträda Åke Gustafsson som ansvarig för riksgränsfrågorna var definitivt något speciellt. Jag uppfyllde uppenbarligen Åkes lista på kvalifikationer: heta Gustafsson, ha skägg, vara flintskallig och vara en kuf. Det sistnämnda var han av någon anledning lite lågmäld kring. 

Efter en mycket omfattande introduktion av Åke påbörjade jag denna, mellan översynerna, extensiva verksamhet, med en ärendemängd som begränsade sig till en handfull insatser per år. Det handlade bl.a. om förtydligande av gränsens läge på marken i fjälldalgångarna där man hade svårigheter att lagföra svenska medborgare för skoterkörning i norska nationalparker och norska fiskare i svenska vatten men oftast om att kunna besvara frågor från allmänhet, myndigheter och departement om något som ingen annan var insatt i samt upprätthålla kontakterna med mina motsvarande kollegor i Finland och Norge. 

Det handlade också om att begränsa skadliga effekter av diverse incidenter relaterade till gränsen. Bäst att allt inte kommer ut i pressen utan bara passerar. Som när några ungdomar började flytta ett röse för att ta tillbaka en enligt deras åsikt av Sverige för några hundra år sedan felaktigt annekterat område. Eller som när en av Vägverkets grävmaskinister tog bort en gränsmarkering och fick tillbringa en natt i häktet i grannlandet och verkets representant frågade mig hur Lantmäteriet skulle kompensera honom. Eftersom jag hade bett dem avbryta bygget innan fick han naturligtvis frågan i retur. I båda fallen lyckades vi undvika kvällspressens intresse eller medvetenhet. Eller att ha skrivit en motion som en riksdagsledamot i vår styrelse lade i riksdagen och som möjliggjorde finansiering av en röjning av gränsen mot Norge.

Jag hann också med att genomföra en gränsöversyn, mot Finland 2006, innan jag gick i pension. Den översyn som enligt överenskommelse mellan staterna skulle göras mot Norge 2009–2012 och av mig var tänkt att kröna min karriär blev inte av eftersom regeringskansliet vare sig kunde fatta beslut om eller finansiera den. Här kan man också se skillnaden mellan våra nordiska kulturer. När Finland konstaterar att det var dags att genomföra en översyn enligt gällande överenskommelse görs det på ett sätt som inte kan ifrågasättas. Norge är inte lika tydliga. Något svenskt beslut kommer inte ens efter att Sveriges ambassadör i Oslo blivit uppkallad till UD i Norge för några år sedan.

Jag har åtminstone två gånger efter min pensionering varit med att uppdatera den kalkyl för arbetet som jag upprättade 2008. Ett är dock säkert, skogen växer och en kommande översyn blir dyrare för varje år som går. Jag besökte gränsen i norra Jämtland för drygt ett år sedan tillsammans med en skogsägare som skulle sälja ett skifte som anslöt till gränsen. Gränsgatan kunde vi inte se, ett stort gränsröse passerade vi på 5 meters avstånd utan att det kunde skönjas, dolt som det var i björkslyet.

I skrivande stund har slutligen Sverige kommit till skott och 2020 års gränsöversyn påbörjats, 11 år försenad.

Slutord

Som förhoppningsvis framgår av ovanstående har jag inte känt mig ensam under mina yrkesår. Tvärt om är det många fler än de nämnda som tillfört mening och glädje i det dagliga arbetet.

Slutligen, jag har Lantmäteriet som arbetsgivare att tacka för mycket. Inte nog med att jag fått utrymme att arbeta med det som intresserat mig. Jag har också haft möjligheten att vara frånvarande när omsorgen av vår gravt handikappade dotter krävt närvaro. Jag har inte heller behövt byta arbetsgivare eller flytta när jag känt att det var dags att gå vidare, det har alltid dykt upp något som väckt arbetslusten igen. 

Nu är jag pensionär och försöker fortsätta kampen för vår dotter mot en ”modern” myndighet som med användande av en för medborgarna svag rättsprocess i förvaltningsrätterna i första hand ser till direktiven från sittande regering och inte till lagstiftningens intentioner. Jag har heller inte längre kunnat neka ordförandeskapet i en vägförening. 

Hoppas att jag inte behöver bli lyktgubbe!

Gävle 2020-06-06

Stefan Gustafsson

brs.gus@gmail.com