Ett lantmätarliv. Ralf Stenroth L-64

Jag blev ombedd att sammanfatta mitt livs historia och eftersom jag tänkt göra detta för barnbarnens skull, så sa jag: Ja. När jag funderat på saken några månader insåg jag att jag måste börja med att berätta lite om min bakgrund, det är nog den som till stor del format mig och mitt beteende.

Jag kom hit till Sverige från Finland 1941. Min mor Lea, hade varit lotta i Finland och varit gift med Hans Holopainen som var officer i finska armén. När min far dog 1941 flyttade mor och jag till min moster i Örnsköldsvik, säkert på fars inrådan, eftersom han visste att officersfamiljer och många andra utbildade skulle skickas till Sibirien om Ryssen tog Finland.

Jag var då cirka 4 år gammal och jag fick först prova på att bli fosterbarn i en svensk familj i Övik. Från den tiden har jag inte så många minnen men jag minns att jag kommit på att det var lönsamt att öppna dörrar för handelsbankskunderna. Den sysslan godkändes inte av de planerade fosterföräldrarna så deras privatchaufför hämtade hem mig.

Saknaden blev dock så svår att mor backade ur det projektet och beslöt att själv försöka ge mig en skälig barndom och lämplig utbildning.

Vad skulle Lea hitta på att göra där uppe i norr, jo det blev att vara hembiträde eller hushållerska och så förflöt många år när vi bytte bostad nästan årligen. Jag har bara goda minnen av den tiden hos storbönder och på prästgårdar. Lea, som återtog sitt flicknamn Stenroth, predikade alltid att jag skulle vara glad som fick stanna i Sverige och att det var viktigt att inte opponera mot regler eller slåss med kamrater. Med tiden blev Lea kökschef på barnkolonier, hotell och kursanläggningar och jag började i folkskolan. Det gick skäligen bra, svenskan hade ju varit mitt modersmål, men ibland så var skolvägen lång och man var ju ändå alltid en sån där finnpajsare som inte alltid var omtyckt. Invandrade finnar konkurrerade ju i norr om arbetstillfällena i skogen. 

I tredje klass i folkskolan så beslöt Lea att det var läge att byta bostadsort till en mer utbildningsvänlig landsända och vi flyttade till Uppsala. En svampplockande period i mitt liv började. Ett tufft beslut som jag alltid beundrat henne för. Min folkskollärare i Uppsala, som mor lärt känna, svarade på hennes fråga om vad jag skulle satsa på, att Ralf nog skulle bli en bra cykelreparatör. Förslaget accepterades ej, så trots att jag fick sitta kvar i både realskola och gymnasium, på grund av bristande kunskaper i engelska och tyska, så stöttades jag i mitt arbetsamma språkstuderande av Lea som kunde både engelska, tyska, ryska och lite franska, och jag blev till sist student med goda betyg i matte, fysik och kemi. Under skoltiden begåvades jag med en colliehund och som 15-åring fick jag en motorcykel. I gengäld svarade jag för all vedsågning och huggning till mors 5-rummare med 5 kakelugnar. I den stora lägenheten hade mor inackorderingar och serverade skolluncher. Jag minns att vid luncherna var det min uppgift att sitta vid bordsänden och se till att alla fick mat och var glada. Från skoltiden har jag ett klart minne av att mor aldrig tog till hårdhandskarna. Det skarpaste hon kunde säga, för min uppfostran, var att, det eller det gjorde henne besviken eller att det inte anstår en Stenroth att uppföra sig så eller så. 

Efter studentexamen liftade jag och en kompis ut i Europa. Vi var i Schweiz, Italien, Frankrike och Tyskland innan vi skildes i Spanien där min kompis hade fått en lift med en amerikansk upphandlare av lädervaror, och som skulle vidare till Marocko och Tunisien. Jag blev ensam kvar och skulle på 5 dagar och med 175 kronor på fickan, lifta hem från Barcelona till inmönstringen på Laxön. Många gånger har jag tänkt att jag nog var född på en söndag, för även den resan gick väl.

Några minnen från den liften var att en tysk direktör i en Mercedes 600 som gav mig lift och delade sitt smörgåspaket med mig. En annan lift var från färjan till Sverige då en redaktör på Det Bästa plockade upp mig för en resa ända till Göteborg. Klockan var ca 21  när redaktören ville fika i Helsingborg och vi stegade in på stadshotellet. Men det blev inget fika eftersom jag inte bar slips. Redaktören blev så störd av bristande serviceanda att resan fortsatte på en gång.  

Sedan blev jag reservofficer vid Ing 3 och började läsa på lantmäteriutbildningen vid KTH. Det var en rolig tid och genom goda kontakter i Uppsala fick jag hyra en enrumslägenhet med kök på Vallhallavägen i Sthlm. Under somrarna under gymnasietiden och under tiden på KTH jobbade jag som bonddräng i Ramsjö i Ångermanland, Norrskedika i Roslagen och som skogsarbetare vid Gålsjö Bruk. En  sommar provade jag även på att vara lekledare på en barnkoloni i Roslagen. Allt gick vägen och mor och jag klarade oss väl.

Även den militära utbildningen från repövningar m.m. påverkade mig och jag minns att en gång var jag broofficer och skulle bygga en flytande bro över ett lite större vattendrag vid Sävast. När allt var klart så skulle bron invigas och jag beställde fram en stridsvagnsbärgare, och satte mig uppe på bärgaren. Vi klippte bandet och körde över bron, allt under jublet från mitt stolta brobyggarförband. Att vara kompanichef passade mig dock inte riktigt bra, så jag frågade regementschefen på Ing 3 om jag inte kunde få en mer byråkratisk militär placering och blev då fältarbetschef på etapp-bataljonen.  

Uppsala Specialenheten

Min första lantmäterianställning fick jag i Uppsala på specialenheten för jord och skogsbrukets rationalisering. Hans Hellman var min chef och han lärde ut hur man lyssnar till alla sakägares synpunkter, utvärderar allt de sagt, sammanfattar och kommer med ett beslutsförslag. Ett föredöme som passade den faderlösa unga lantmätaren. Lantbruksnämnden, som deltog vid många lantmäterisammanträden, kunde genom sina förvärvstillstånd styra hur långt förrättningsmannen behövde driva ärendet för en acceptabel rationaliseringsvinst. 

Var det inte skiften eller fastighetsregleringar som låg på arbetsbordet så blev det för min del vägdelningar enligt EVL. Ofta kallade jag in gode män till krångliga vägdelningar och en gång så sa de gode männen, efter slut- sammanträdet, att det här klarade du bra. Det berömmet fastnade, för min invandrarbakgrund kan jag aldrig glömma. 

En annan episod från Uppsalatiden var en gränsbestämning mellan två rågrannar i skogsmark. Jag hade mätt och syftat och stakat och hamnade till sist med gränspunkten i ett stengärde. Mitt beslut blev överklagat och när Fastighetsdomstolen besiktigade gränsläget, som saknade annan markering än en färgmärkning av en sten i stengärdet, så visade det sig, att det rågrannarna inte var ense om, var det exakta läget, det var fråga 12 cm hit eller dit som tvisten omfattade. Fastighetsdomstolen ifrågasatte om det inte var drift med rättsväsendet och mitt beslut fick vinna laga kraft. Det är nog det man brukar kalla en tuppfäktning.

Lokalkontoret i Årjäng

!973, när jag inte längre var den yngsta på kontoret och riskerade att bli kvar hela mitt liv i Uppsala, så sökte jag en lokalkontorstjänst i Årjäng. Det län där min fru vuxit upp. Kontoret omfattade ca 5 anställda. 

I Uppsala var vi ett glatt gäng som festade och njöt av kräftor m. m. 

I Årjäng var stämningen lite mer formell. Jag fick senare höra att en av kommunstyrelsens medlemmar blivit ombedd att ta hand om den nya lantmätarfamiljen så att de trivdes och blev kvar ett tag. Vår utvalde handledare introducerade oss i fiskandets konst och allt annat som kunde väcka kärlek till denna Värmlandsdel. I Uppland var alla så seriösa och hade ett företagstänkande i allt som berörde jord och skogsbruks-näringarna, men i Värmland tog man det mesta med gott mod och man kunde skratta åt sig själv och myndigheter. 

Arbetet för min del var i stort sätt det som förekommit i Uppsala men andelen legaliseringar var mycket större. Jag minns från den tiden en legalisering och fastighetsreglering på en gård ganska nära Norska gränsen, söder nuvarande E-18. Herrn i huset och jag, besiktigade och diskuterade sakfrågorna ute, men sedan gick vi in för en kopp kaffe. Det var dukat för honom och mig, vid bordet, medan hustrun satt på en pall vid spisen, eldade och såg till att allt var bra för oss. Längs väggarna i huset hängde tavlor och utmärkelser från norska kungen. Det berättades om hur huset varit fyllt med norska flyktingar som flytt till Sverige, efter tyskarnas invasion. Flyktingarna utspisades och fick liggplatser. Det kändes högtidligt att få träffa detta medmänskliga och hjälpsamma par. Vi skulle efter dagens besök ha kontakt igen och jag återvände till Årjäng. Några dar senare ringde hustrun och presenterade sig med sitt förnamn men jag kunde inte föra en dialog med henne utan att frua henne. Det var så stor livserfarenhetsskillnad mellan henne och mig att jag inte nändes dua henne, jag tror även att jag reste mig från min stol och bockade, när vi avslutade samtalet.

Från Årjäng har jag även ett annat minne som påverkat mig. Det skulle byggas en gång- och cykelväg mellan ett bostadsområde i utkanten av Årjäng och skolan. Utan gång- och cykelväg skulle skolbarnen gå utmed väg 172 i cirka 300 m och detta var inte lämpligt ur plansynpunkt. Stadsarkitekten föreslog att en större fastighet utmed vägen skulle släppa till utrymme för vägen. Jag delade stadsarkitektens förslag, men kruxet var att det var byggnadsnämndens ordförande som bodde på fastigheten och marken var en del av hans stora tomt. Jag tog till orda vid byggnadsnämndens sammanträde men blev tystad av ordförande med orden :”Du sitter här för att di har köstat på dig men vi andra sitter här för vårt sunda förnuft , så du ska hålla tyst”. Den åthutningen satt bra, enär jag aldrig blivit vald till ordningsman i någon skolklass. 

I Årjäng var det trevligt att bo och vi blev snabbt involverad i organisationer som Lions och Silbodals församling. Jag var själv med om att starta Årjängs orienteringsklubb (ÅOK) och blev klubbmästare 1980.  Det var dock mest tur, eftersom vädret var dåligt. Det hade snöat under natten och jag startade sist av den lilla grupp medlemmar som deltog. 

Det blev i alla fall en glasstatyett, som nu pryder mitt skrivbord och påminner mig om min största idrottsbragd. ÅOK deltog i 5-dagars i Hässleholm 1995 och då kunde vi bjuda hem alla hitresta klubbmed-lemmar och chefen till det årets tävling, Jim Widmark.

Under tiden i Årjäng köpte vi, i samband med att Vänerskog avvecklade sitt fastighetsinnehav, torpet Leken. Bostadshus och ladugård från 1860-talet, enligt laga skiftesakten. Leken var det första huset på svenska sidan gränsen, utmed gamla huvudleden mellan Stockholm och Oslo. Priset var 25 000 kr men skicket var dåligt. Innertaket i köket höll på att rasa in. 

Jag renoverade, bytte tak på alla hus och murade en ny skorsten från bottenvåning och uppåt och nu har stället fått en framtid. En gång var Leken Sveriges första stopp mot den tyska armén, så på lämpliga ställen runt torpet finns skyttegravar, skyddsrum och stridsvagnshinder. 

När min son tog sin studentexamen så fick han stället. Är man lagfaren ägare till en fastighet så går det åt mindre öl för att känna sig viktig. För mig har Leken varit det bästa jag gjort i mitt liv, utan min insats så hade stället inte funnits längre.    

När jag 1981 lämnade Årjäng för en distriktlantmätartjänst i Hässleholm så tog byggnadsnämndsordförande och jag varandra i hand och sa skrattande att vi har haft våra duster men tack för den tid som varit.

Under Årjängstiden har jag även blivit erbjuden att delta i älgjakt om jag kunde tänkas vara tillmötesgående vid en fastighetsbildning, men eftersom jag inte har tagit någon jägarexamen så var försöket lappri. 

Nästa anhalt Hässleholm

Under 1980 tjänstgjorde jag ett tag på LMV i Gävle, då som medarbetare i en utredning avseende fritidsboendet i Sverige och efter detta, då jag lärt känna folk på LMV, så kände jag för att söka en distriktslantmätartjänst. Jag fick många råd och överlantmätaren i Karlstad, Sven Lindskog, talade varmt för Hässleholm som en naturskön del av Skåne. Jag fick tjänsten och tog tåget ner till Hässleholm. Anlände 7 på morgonen och klev av tåget och såg mig omkring utanför stationen, men var låg lantmäteriet? Frågade några A-lagare, som genast ville hjälpa mig och inbjöd till mig ett fika i en källare i ett hus intill. Efter en stund var klockan 8 och då var lantmäteri-kontoret säkert öppet. Jag tackade för mig och stegade iväg till min framtida arbetsplats. Där blev de något förvånade över min entré och mitt morgonkaffe. Jag stannade några dagar och fick tag på en 2-rummare tre trappor upp utmed Kristianstadsvägen.  Min erfarenhet av liftandet bl. a. mellan Uppsala och Ing 3 i Boden gjorde att jag beslöt att försöka lifta hem till Årjäng. En av ingenjörerna skjutsade mig till en lämplig plats utanför Hässleholm och sen blev det tummen upp.

Det gick bra och utanför Segmon i Värmland blev jag upplockad av brandchefen i Årjäng. Liftande på den tiden gick snabbare än tåget.  

Distriktskontoret i Hässleholm omfattade ca. 8 medarbetare, alla erfarna i de lantmäterigöromål som ålåg myndigheten att handlägga. Under slutet av 80-talet minskade orderingången och några medarbetare sökte sig andra anställningar. Bland de som lämnade oss för ett framtidsjobb var kontorets mest erfarne lantmäteriingenjör. Han fick en anställning på kommunens exploateringskontor och blev sedermera chef för kontoret. När ett år gått så fick jag ett telefonsamtal från honom där han bad om hjälp med att förhandla fram ett nyttjanderättsavtal med en fastighetsägare som inte ville sitta vid något förhandlingsbord. Vilken ära att bli ombedd att hjälpa denna rutinerade förhandlare. 

Förhandling i praktiken

Fastigheten låg utmed Stobygatan, i höjd med Hässleholms Tekniska skola. Fastigheten gick som en tårtbit in mot skolbyggnaderna och fastighetens västra del, delade skolområdet i två delar. Det man ville var att få disponera åtminstone halva fastighetens trädgård för skolelevernas behov av utrymme under raster och för passage mellan gamla och nya skolbyggnader. Expropriation var ju den sista lösningen och det var ingen lockande utväg enligt den politiska ledningen i kommunen.

Fastighetsägaren var en 75 årig ”gammjänta” som bodde ensam i det gamla huset utmed Stobygatan. Hon hade varit modist under sitt yrkesverksamma liv och var troligen född på fastigheten. Hon svarade inte på brev, svarade inte på telefonsamtal från kommunens tjänstemän och släppte inte in någon för en diskussion. Vilken lockande uppgift att lösa problemet och leverera ett avtal till kommunen.

Det första jag gjorde var att fråga i närmaste livsmedelsaffär om hon var kund där och om de i affären hade kontakt med damen. Svaret var ja, för dom levererade matvaror till henne en gång i veckan. Jag bad livsmedelshandlaren om att han, eller matbudet, skulle efterhöra om damen kunde tänka sig att träffa mig för en förutsättningslös diskussion om trädgårdens framtid. Veckan därpå fick jag besked om att det skulle kunna vara möjligt och att jag skulle höra av mig. Efter några dagar ringde jag på, men det var helt tyst i huset. Där stod jag och funderade när jag hörde att någon rörde sig inne i huset. Jag presenterade mig genom brevlådan och blev accepterad som samtalspart.

Sittande på stentrappan i solskenet redogjorde jag för läget och kommunens behov. Där satt vi på var sin sida av den många gånger målade dörrspegelförsedda ytterdörren och la, via den gjutna brevlådeöppningen, upp riktlinjerna för en fortsatt diskussion om hur problemet skulle lösas. Jag fick acceptans för att få återkomma med ett förslag till nyttjanderättsavtal. Hur stora ingreppen i trädgården skulle vara och förslag till årligt arrende för upplåten del. Efter ytterligare en vecka var avtalsförslaget klart, så jag ringde och vi enades om en tidpunkt när jag skulle sitta på trappan igen. 

Vi fick kontakt och jag skickade in avtalsförslaget med karta genom brevlådan. Förslaget nagelfors och jag försvarade mitt förslag, men det föll på att damen inte hade förtroende för parkförvaltningens trädfällares förmåga att respektera önskemål om att vissa större träd skulle bevaras. Jag löste det med att lova att återkomma med ett nytt förslag, inkluderande ett vite om 10 000 kronor, som skulle utbetalas för varje felavverkat träd. Nytt möte avtalades till påföljande torsdag kl 13 00 och den dagen skulle vi gå ut i trädgården och markera de träd som skulle skyddas. På onsdagen ringde fastighetsägaren och förklarade att hon var förhindrad att möta mig på torsdagen. Mötet flyttades till fredagen. På torsdagen meddelade hon mig att förhinder hade tillstött så vi får skjuta på mötet en vecka. Jag var lite ovillig till detta så vi enades om instundande lördag kl 13 00.

Det var en solig sommarlördag och jag funderade mycket på hur jag skulle få henne på gott humör inför sammankomsten. Minns att de röda rosorna stod i blom men jag vågade inte vara så frank och komma med en stor bukett. Det blev istället en 18-låda med ägg från mina frigående höns. Allt gick väl och damen var redan ute i trädgården när jag kom. En slank, rakryggad, parant dam visade mig runt och vi markerade och antecknade skyddsvärda träd. Sedan slog vi oss ner på trätrappan till uthuset och förhandlade om strykningar och kompletteringar av avtalsförslaget. Vi blev ense och jag la fram förslaget för underskrift, då slog hon bakut och förklarade att hon inte vågade skriva sitt namn på ett papper så där rakt upp och ner. Nu var goda råd dyra, när jag fick snilleblixten hur hon skulle öva sig att skriva under, jo på den extra avtalskopia som jag hade med mig. Att öva sig kunde hon ju inte ha något emot, när modet svek att sätta sitt namn på det vi enats om. Det gick hem och eftersom världen inte rasade samman så gick det för sig att skriva under det första avtalsexemplaret. Allt hade gått i lås och vi jämförde avtalen och såg till att de var identiska. Att få kommunens underskrifter förutsatte jag inte skulle möta hinder.

Varför blev detta ett ärende, som jag aldrig glömmer. Kanske var det att jag lyckades med något som inte etablissemanget klarade av, kanske var det ovant att ha lantmäterisammanträde genom en brevlåda eller var det fastighetsägarens person, elegant med en svag doft av Maletta. 1992 dog fastighetsägaren och 1993 köpte kommunen fastigheten. Nu är bostadshus och trädgård borta och minnet av Saga Persson lever väl mest kvar i arkiven.

1984 hade en av ingenjörerna kommit till mig och sagt att nu har jag ett ställe som skall avstyckas och som skulle passa chefen. Han hade så rätt och jag och min dåvarande flickvän köpte stället Hillarp 17:1. Jag och säljaren diskuterade tomtutformningen och vi var ense om en area om ca 5000 kvm skulle vara lämplig. Då hände det fantastiska att jordförvärvslagen ändrades och vi kunde förvärva hela Hillarp 17:1, ca 7.5 ha. Fastigheten var mantalssatt vilket innebar rätt fiske i den angränsande Hörlingeån följde med. Laxöringar, upp till 9 hg, och signalkräftor kunde härefter berika våra fester.

De förrättningar som jag alltid trivts bäst med har varit anläggnings-förrättningar. Det blir ju alltid bra, om man med hjälp av en arbetsgrupp av delägare i anläggningen, får fram ett anläggningsbeslut, som ger väl förankrade regler för anläggningen skötsel. Jag har ett roligt minne av en vägförrättning där jag hade kallat in alla som var berörda till församlingshuset i Tyringe. Salen var fylld och däribland en sakägare som jag visste var besvärlig. Det blev en del diskussioner med det hela slutade i ett visst samförstånd. När jag tackade för mig, så reste sig en äldre dam, som såg ut som en skollärarinna, och sa: ”Det här klarade han ju bra, han är värd en applåd.”  Alla applåderade och jag njöt av upplevelsen. 

Ett annat minne från verksamheten som lantmätare var när Länsstyrelsen förordnade mig, att som sammanträdesledare bilda ett fiskevårdsområde för Helge å. Jag gruvade mig för uppgiften, för gruppen fiskerätts-innehavare var ca 500 st. Jag kallade till ett möte och sakägarna kom och fyllde den stor sal som jag hyrt. För att lugna min oro gick jag och köpte mig en stickad Gant tröja med en fiskare som satt i sin båt och metade, priset var drygt 2000 kronor. Nu när fasaden var ordnad så stegade jag in på scenen och fick hela auditoriet i min hand. Jag predikade vika regler som gällde för fiskevårdsområden allt gick hem och när jag avslutade med att säga att kommunen åtagit sig att svara för kostnaden så avslutades även detta möte med applåder som jag tackar Ganttröjan för.    

Utlandsjobb – först Ukraina

Vid mitten av 90-talet så blev jag erbjuden att, på bekostnad av Swedesurvey, ingå i en arbetsgrupp som skulle utveckla ett öppet fastighetsregister och regler för fastighetsindelning och fastighets-samverkan för Ukraina. Ukrainarna skulle tillsätta en samarbetsgrupp som vi skulle samarbeta med. Själv skulle jag få lära mig ryska på arbetsgivarens bekostnad, inte illa. Vi startade med att tillsammans utse en lämplig by utanför Kiev, den skulle kartläggas och all mark skulle graderas. 

I samarbete med våra ukrainare gjorde vi en plan över hur en rationell fastighetsindelning borde se ut. Vår samarbetspartner kom till Gävle 

utbildades i vår fastighetsjuridik och vi for några veckor till Kiev och predikade fastighetsbildning på deras lantmäterihögskola. Många sådana ömsesidiga resor gjordes och jag minns en gång då det kom fram en äldre gentleman, efter en lektion och gav mig en skär kulspetspenna. Han sa att det inte var så mycket för vad jag sagt utan mest för vårt sätt att föreläsa. Vi spelade ofta upp olika scenarier om det vi ville förmedla och ritade mycket på tavlan. Var det en fastighetsförsäljning så deltog köpare och säljare, var det en exekutiv försäljning så kompletterade vi rollerna med bankmän och kronofogde. Var det en anläggningsförrättning  t. ex. en enskild väg, ritade vi en förrättningskarta tavlan med fastigheter och  båtnadsområden m. m. Det var något helt annat än deras föreläsningar som bestod i att en professor gick fram och tillbaka vid katedern och läste högt ur ett manuskript. Alla elever skrev för hjärtans lust, allt som sas, i sina anteckningsböcker. 

Vi tyckte att deras undervisningsmetod var mindre bra och begärde att få deras manuskript för kopiering och utdelning. Föreläsarna sa nej och vi fick svara med att säga att deras arvoden skulle frysa inne om de ej kunde acceptera vår begäran. Vi fick som vi ville och kanske lärde sig några ukrainska sakkunniga vad kunskapsförmedling innebär. Det var en spännande tid och jag minns att jag en gång hade med mig några surströmmingsburkar och vi bjöd vår samarbetsgrupp på en surströmmingsskiva. Nästa gång vi sågs var det det som de mindes bäst.

När detta samarbete med Ukraina var avslutat så fick jag höra att hela samarbetsgruppen emigrerat till USA. De hade lärt sig om fastighetsbildning, fastighetsregister, fastighetssamverkan och allt om inteckningar, inskrivningar och lagfarter samt mycket om datorers användning. Den kunskapen var ju gångbar i  USA så sådan blev eftersmaken av vår insats i Ukraina.

-sedan Ryssland

Vid en gåsmiddag som hölls av lantmätarna i Kristianstad ville jag bidra till underhållningen med att sjunga två lantmätarvisor som min företrädare i Hässleholm skrivit. Det gick hem och efteråt kom en man fram och frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att ingå i en grupp som hade till uppgift med att introducera vårt lantmäteritänk i Ryssland. Arbetsgruppen vi skulle samarbeta med fanns dels i Moskva och dels i Engels öster Saratov, norr om Volgograd f. d. Stalingrad. Det lät spännande så jag hängde med. Vi hade möten och genomgångar i Moskva om vad vi skulle syssla med i Engels och Saratov nästa gång vi åkte dit. 

I Engels samverkade vi med lantmäterikontorets personal och det var i storlek snarlikt Hässleholmskontoret här hemma. Vi presenterade vår fastighetsbildning och hur den styrs. De berättade om hur deras indelning i nyttjanderätter och arrenden styrs och regleras.  Vi väckte frågan om fastighetstaxering och fastighetsskatt, men det var inget som låg dem varmt om hjärtat. 

En gång var vi inbjudna på ett party hos någon av dem som hade en sommarstuga på landet utanför Engels. Dessförinnan hade värden frågat om vi tyckte om damer. En konstig fråga men det var nog för att de alla skulle ha med sig sin respektive på partyt. Lekar och vodka och en god middag med alla tillbehör avnjöts och efter kaffet kom värden och sa att nu ligger damerna en trappa upp, nybastade och nyduschade och väntar. 

Som internationell konsult kan man råka ut för mycket som är oväntat. Nu gällde det bara att på ett artigt sätt förklara att det var en arbetsdag i morgon så vi måste tyvärr återvända till vårt hotell i Engels. 

Minns också att vi och våra samverkanspartners  både i Ukraina och i Ryssland ibland hade åtagit oss uppgifter inför nästa sammankomst om några månader, men samarbetsparternas arbetsuppgift var nästan alltid olöst på grund av någon orsak som de inte kunde styra över. Då gick mina tankar alltid till våra självägande bönder här hemma som själva fick ta ansvaret för underlåtenheter i underhåll och planering. Våra jordbrukare hade ingen att skylla på men det hade säkert alltid medlemmarna i en kolchos i öst.  

Illustratör Bo Bergström har tecknat av Ralf när han får en snilleblixt.

Pension

Efter åren där jag varvade arbetet med förrättningar här hemma och resor till Ryssland så fick alla lantmätare som fyllt 60 år erbjudandet, ta pension med 80 % lön fram till den ordinarie pensionsåldern 64 år. Vi var många som nappade men det var nog ett kompetensslöseri. Jag minns till exempel att jag hade följt specialenhetens chefpå ett ledningsrättsmöte. Jag var imponerad över hur skickligt han ledde förhandlingarna till ett godkännande av ett förslag till ett ledningsrätts-beslut. Ledningsrätter för stora kraftledningar, med intrång av alla de slag, är inget för den ovane. Både han och jag gick i pension som 60-åringar.

Jag skapade  bolaget: Stenroth i Hässleholm AB och blev först timarvodesbetald konsult åt Bromölla kommun och sedermera en av Länsstyrelsen ofta förordnad syssloman i vägsamfälligheter. Det var en spännande uppgift att få sakägarna att gräva ner allt gammalt groll och enas om ett fortsatt samarbete för vägens bästa. Jag minns att jag en gång på Hässleholmskontoret hade framfört synpunkter i en personalfråga. När jag hade sagt mitt som Dlm sa en kartriterska : ”Nu ska du inte vara glyttig för det ska vara som vi vill.” Jag blev tyst och hon fick som hon ville. Det var starkt gjort av henne och det har lärt mig att vid alla tillfällen försöka få in kvinnor i vägsamfälligheternas styrelse. Män som är oeniga skapar ofta relationer av typ Tupp / Tupp medan kvinnor formar relationen Mor / Barn. 

Nu fyller jag snart 80 år och kan se tillbaka på ett fyrtiotal sysslomanna-jobb, styrelseuppdrag i Övre Almaåns samfällighetsförening och FIG-konferenser i både Finland och Australien. Utöver dessa tjänsteupplevelser så har fritiden använts till guldvaskning väster Ivalo, besök på Nordkap, fjällturism med tält i Norrland i midsommartid, skidsemestrar i Italienska alperna, rundturer i Europa och Amerika, Egypten och Baltikum. Hitintills har vi haft fåravel men den slutar i år när vi slaktar ut vår besättning om 10 djur, hönsen fortsätter vi med. Hundar, valpar, kattor och myskankor i dammarna har även berikat vårt liv på landet. När jag ser tillbaka på vad jag minns så kan jag inte säga annat än att jag varit lycklig och inte minst för två fina barnbarnspojkar samt en sonhustru som även gillar Leken. Allt beror nog till stor del på att jag varit lyckligt gift med Elsa sedan 1989.

Ur minnet med hjärtat och tack kära Lea för mitt lantmätarliv.

ralf.stenroth@gmail.com