En lantmätarbana – 50 år i Lantmäteriets tjänst
Rudi Olvenmyr L-64

1.  Idrott och studier

Det var mitt intresse för kartor som ledde mig in på lantmätarbanan. Detta intresse väcktes på sommaren 1958. Jag var 13 år. Min bror och jag hade antagits som lägerbarn vid Gymnastik- och idrottslägret på Mörtsjöåsen utanför Karlskrona. Under de tre lägerveckorna ägnade vi oss åt gymnastik, friidrott, fotboll och simning. Men mest intressant var orienteringspassen som leddes av en legendarisk ungdomsledare från orienteringsklubben FK Vittus i Karlskrona. Han lärde oss orienteringens grunder med inriktning på kartkunskap. Det kartmaterial som användes var en specialgjord backstreckskarta över Mörtsjöåsen i skala 1:10000. 

Orienteringskarta över Mörtsjöområdet upprättad 1948 (kartritare: Holger Rosén)

Efter sommaren 1958 anslöt jag mig till orienterarna i FK Vittus och deltog under hösten i några orienteringstävlingar. Det skulle bli många fler de närmaste åren. 1960 började jag också med friidrott i KFUM Karlskrona, först terränglöpning och sedan banlöpning.

Efter realskolans fjärde år var det dags att välja fortsatt inriktning på utbildningen. Jag valde att gå till gymnasiets reallinje. Detta innebar en koncentration på naturvetenskapliga läroämnen. Efter andra året fick man välja mellan biologiska och matematiska grenen. För min del var valet givet. Det skulle bli mycket matte framöver.

Gymnasietiden präglades av hårda studier med mycket läxläsning. Dessutom ägnades mycket tid åt träning och tävling i orientering och friidrott. Gymnasiet avslutades med studentexamen den 21 april 1964. Examensdagen började med muntliga förhör i engelska, kemi och svenska; fortsatte med mottagning på läroverkets skolgård och avslutades med fest hemma i villan på Mariedal.

2.  Kontakt med Lantmäteriet

Strax efter examen blev jag tillfrågad av en äldre klubbkamrat om jag ville biträda honom vid utstakning av en planerad enskild väg vid Sillhövda. Han arbetade som vägingenjör vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen men sysslade med vägprojektering på fritiden som extraknäck. Jag antog erbjudandet och därmed hade vägen mot mätning och fastighetsbildning inletts. Det dröjde inte länge (1 juni) förrän jag var anställd som lantmätarpraktikant hos Distriktslantmätaren i Karlskrona distrikt. Lantmäterikontoret var beläget överst i Landstatshuset i hörnet Drottninggatan-Ronnebygatan.

Praktikarbetet bestod huvudsakligen av fältarbete för avstyckning av nya villatomter i Rödeby och Jämjö. En av kontorets mätningsingenjörer var arbetsledare. Fältarbetet utgjordes av utsättning och markering av nya gränspunkter samt mätning med teodolit och mätband. För transport av tjänstemän och mätutrustning gällde allmänna färdmedel. Till förrättningsstället i Rödeby åkte vi tåg till Östra Rödeby hållplats. Till Jämjö åkte vi på den smalspåriga järnvägen från Karlskrona Norra station till Jämjöslätt station.

Den vanligaste kombinationen på Torsåsbanan, två motorvagnar och en släpvagn (foto: okänd)

Vid några tillfällen fick jag följa med distriktslantmätaren på tjänsteresor för sammanträden i avstyckningsärenden. Vi färdades i hans tjänstebil – en svart Volvo PV 444 – med stakkäppar på taket och mätinstrument och räknesnurra i bagageutrymmet. En av ingenjörerna följde med eftersom erforderligt mätnings- och beräkningsarbete skulle utföras. På förrättningsstället hade alla berörda sakägare samlats i god tid. Sammanträdet inleddes med en besiktning av gamla och nya gränser. Distriktslantmätaren framförde sina synpunkter med stor pondus. Det var knappast lönt för sakägarna att komma med några invändningar. Därefter markerade sakägarna de nya gränspunkterna med järnrör i gjutning och inmätningen utfördes av ingenjören. Jag höll i mätbandets ”nolla”. Under tiden sökte sig distriktslantmätaren inomhus och placerade sin reseskrivmaskin på vardagsrummets matbord. Nu skulle lagfarten kontrolleras och köpehandlingar skrivas eller kompletteras. När mätningen var klar tog ingenjören fram sin räknesnurra och räknade fram de arealer som skulle införas i handlingarna. Samtidigt serverades kaffe med ett väl tilltaget kak- och smörgåsfat. Kartan ritades påföljande dag av någon av kartteknikerna på kontoret. Sedan var förrättningen klar.

3.  Lantmäteriutbildning vid KTH

I mitten av maj 1964 skickades en ansökan in till lantmäteriutbildningen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Den 28 augusti kom beslutet från Universitetskanslersämbetet. Jag var antagen till utbildningen vid sektionen för lantmäteri. Praktiktjänstgöringen avbröts och studierna började i Stockholm den 2 oktober.

År 1964 fanns lantmäteriutbildning enbart vid KTH. Detta år antogs 56 elever, en fördubbling i förhållande till tidigare år. Studierna omfattade fyra år följt av ett examensarbete. Undervisningen bestod av föreläsningar och övningar i ca 30 olika läroämnen. Ämnen speciella för lantmäteriutbildningen var fotografi, geodesi och fotogrammetri. Varje ämne avslutades med muntlig eller skriftlig tentamen. Under sommaruppehållen genomfördes fältövningar i bl a Båstad, Malingsbo och Järvsö. Dessutom gjordes studieresor till fornlämningsområden, lantbruksföretag och vattenkraftverk. En speciell resa var den avslutande studieresan till Sovjetunionen april-maj 1968.

Årskurs L64 på studieresa i fornlämningslära till Öland 1965 (foto: Rudi Olvenmyr)

Under det första året av studietiden var jag inneboende på Östermalm. Tillgången på studentbostäder var mycket begränsad i Stockholm men efter sommaren 1965 blev jag tilldelad ett rum på studenthemmet Tempus i Åkeshov. Månadshyran var 245 kronor. Där bodde jag under resten av studietiden.

Den 17 januari 1969 avslutade jag mina studier vid KTH med en civilingenjörsexamen. Några studiemedel fanns inte längre att få. Det gällde att tjäna pengar. Jag anmälde mig till lärarförmedlingen vid Stockholms skoldirektion och fick några uppdrag som lärarvikarie i fysik och matematik vid högstadiet.

Under tiden hade Lantmäteristyrelsen kommit ut med sitt förslag till platser för nyutexaminerade civilingenjörer från KTH:s sektion för lantmäteri. Förslaget innehöll tjänster vid lantmäterikontoren på följande orter: Strömstad, Örebro, Hudiksvall, Kramfors, Vilhelmina och Kiruna. Jag anmälde intresse för Strömstad i första hand. En dag ringde Lantmäteristyrelsens personalhandläggare och meddelade att jag skulle infinna mig på styrelsens kontor vid Kungsträdgården. Jag visades in i överingenjörens enorma tjänsterum. Där satt han mitt i rummet bakom ett stort skrivbord med personalhandläggaren vid den ena kortändan. Efter en inledande konversation fick jag beskedet att jag var tilldelad tjänsten i Vilhelmina och skulle börja tjänstgöringen där den 1 mars. Det skulle dröja 38 år innan jag fick tjänstgöra i Strömstad.

4.  Första tjänsten

Söndagen den 2 mars 1969 satte jag mig på morgontåget till Östersund för att resa till Vilhelmina. I Östersund blev det byte till Inlandsbanan för vidare färd norrut. I kvällningen kom jag fram till Vilhelminas snöbemängda och ödsliga järnvägsstation där jag möttes av distriktslantmätaren. Han körde mig till Centralhotellet på Storgatan där han hade bokat ett rum för min räkning. Dagen efter flyttade jag in i ett nyrenoverat rum i Vilhelmina kyrkstad där jag sedan bodde i tre månader.

Lantmäterikontoret i Vilhelmina var beläget på andra våningen i centrumhuset på Volgsjövägen. Kontoret var huvudkontor i ett lantmäteridistrikt som omfattade Vilhelmina, Åsele, Dorotea och Tärna kommuner, ett verksamhetsområde stort som Skåne och Blekinge tillsammans. Personalstyrkan bestod av två lantmätare, två ingenjörer, tre karttekniker och en assistent. I Åsele fanns ett lokalkontor med två ingenjörer och två karttekniker. Vilhelmina lantmäterikontor var en idealisk arbetsplats för en nybliven lantmätare; en välbalanserad ärendemängd, okomplicerade fastighetsrättsliga förhållanden och en bra chef. Nackdelen var de långa tjänsteresorna som oftast innebar övernattning. Lantmäteriarkivet fanns i länskontoret i Umeå dit det var 25 mil.

Centrumhuset i Vilhelmina med lantmäterikontoret på andra våningen (foto: Rudi Olvenmyr)

Den första förrättningen jag handlade och slutförde på egen hand var en avstyckning från Långtjärn 1:3 i Vilhelmina socken. Avstyckningen avsåg en tomtplats för ett befintligt fritidshus. Sammanträde med sakägarna ägde rum den 31 mars 1969 då också tillstånd enligt jorddelningslagen meddelades. Förrättningskostnaden uppgick till 980 kronor. Överlantmätaren vid länskontoret i Umeå fastställde avstyckningen den 18 juli 1969.

1964 skulle jag ha ryckt in till värnpliktstjänstgöring vid KA2 Karlskrona men sökte och fick anstånd med tjänstgöringen på grund av studier. Jag fick sedan placeringen ändrad till Arméns fotoskola i Kristianstad. Nu var studierna avklarade och kallelse till tjänstgöring kom som ett brev på posten. Lantmäteristyrelsen beviljade tjänstledighet och jag ryckte in den 1 juni 1969. Efter två månaders soldatutbildning i Kristianstad erbjöds jag möjligheten att skjuta upp återstoden av tjänstgöringen till efterföljande år. Jag accepterade detta erbjudande och återvände till Vilhelmina den 1 augusti. Sedan följde ett lärorikt och omväxlande år med förrättningshandläggning, mätning och utbildning. Under detta året bodde jag i en liten lägenhet i ett av bostadsstiftelsens hus högst upp på Fjällgatan med fin utsikt över Vilhelmina samhälle. 

Den 3 augusti 1970 var det dags att åter rycka in vid Arméns fotoskola, denna gång för befäls- och fackutbildning. I fackutbildningen ingick en gedigen fotoutbildning med både militär och civil inriktning. Minnesvärda händelser under utbildningen var sned- och lodbildsfotograferingen med handkamera från Artilleriets tvåsitsiga flygplan och vinterövningarna med övernattning i snögrotta i Storlien. Vid utryckningen den 28 maj 1971 hade jag den civilmilitära titeln fototekniker och befälsgraden sergeant. Och framför allt hade jag en allsidig kunskap om praktisk fotografering.

Återkomsten till Vilhelmina började med en flyttning från Fjällgatan till Strandvägen. Den nya lägenheten innehöll tre rum och kök och låg på översta våningen med härlig utsikt över Volgsjön och Blajkfjället. På vintern kunde man beskåda norrsken från balkongen.

Arbetet på lantmäterikontoret fortsatte. Nu var stora förändringar på gång i Lantmäteriet. Efter många års utredningsarbete skulle en helt ny lagstiftning införas. Fastighetsbildningslagen trädde i kraft den 1 januari 1972. Anläggningslagen och ledningsrättslagen trädde i kraft 1 juli 1974. Dessutom genomfördes en omfattande omorganisation den 1 januari 1974. Lantmäteristyrelsen och Rikets allmänna kartverk slogs ihop till Statens lantmäteriverk som lokaliserades till Gävle. Lokalt inrättades fastighetsbildningsmyndigheter med lantmäteridistrikt som verksamhetsområden. Jag kom därmed att tillhöra Fastighetsbildningsmyndigheten i Vilhelmina lantmäteridistrikt som omfattade Vilhelmina, Dorotea, Åsele och Fredrika kommuner. För att kunna fortsätta tjänstgöra i Tärna socken blev jag parallellförordnad vid Fastighetsbildningsmyndigheten i Lycksele lantmäteridistrikt. Under denna perioden kom också de första elektrooptiska distansmätarna (Distomat DI 10).

I Vilhelmina fanns ingen organiserad orienteringsverksamhet vid denna tiden. En grupp orienteringsentusiaster – där jag ingick – bildade en orienteringssektion inom Vilhelmina IK. Vi började med att framställa två orienteringskartor; Baksjön och Lövåsen.

5.  Från Västerbotten till Värmland

Efter fem år i Vilhelmina var det nu dags att söka sig till ett annat tjänsteställe. Det blev Karlstads lantmäteridistrikt med huvudkontor på Fredsgatan i Karlstads centrum med början den 1 juli 1974. 

Karlstads lantmäteridistrikt omfattade Karlstads kommun utanför stadsområdet, Kristinehamns kommun utanför stadsområdet samt Kils, Grums, Forshaga, Hammarö, Storfors och Filipstads kommuner. I Filipstad fanns ett lokalkontor. Vi var som mest sju förrättningslantmätare på huvudkontoret. Mitt arbetsområde var koncentrerat till Kils och Grums kommuner. Teknikutvecklingen hade nu kommit i gång på allvar. Mätbanden ersattes med elektrooptiska längdmätare (Distomat). Räknesnurrorna ersattes med programmerbara kalkylatorer med skrivare (Compucorp). Distriktslantmätaren var en av drivkrafterna bakom införandet av den nya tekniken.

Medbestämmandelagen (MBL) hade trätt i kraft den 1 januari 1977. Därmed uppkom ett behov av en avdelning inom Civilingenjörsförbundet (CF) som företrädde lantmätarna gentemot arbetsgivaren. Vid ett möte i Örebro bildades Lantmäteriets civilingenjörsförening (LCF). Till föreningens första ordförande utsågs överlantmätaren i Värmlands län.

6.  Vidare till Kalmar län

År 1983 var det dags för familjen Olvenmyr att flytta vidare söderut. Denna gången gick flyttbilen till Oskarshamn där jag hade fått tjänsten som biträdande distriktslantmätare vid Oskarshamns lantmäteridistrikt. Distriktet omfattade Oskarshamns, Mönsterås, Högsby och Hultsfreds kommuner och hade sitt huvudkontor på översta våningen i Oskarshamns tingshus. Chef för distriktet var distriktslantmätaren.  På kontoret fanns dessutom en assistent, fyra ingenjörer och tre karttekniker. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter bestod av förrättningshandläggning inom Högsby och Mönsterås kommuner. Under en tid hade jag parallell tjänstgöring vid Specialenheten i Kalmar som ansvarade för specialärenden i hela Kalmar län.  Denna tjänstgöringen var för mig inledningen till många års handläggning av anläggningsförrättningar avseende enskilda vägar. Beräkningen av andelstal för utförande och drift av väganläggningen underlättades genom tonkilometermetoden som hade införts officiellt genom Lantmäteriverkets promemoria 1975-08-18; Beräkning av andelstal vid vägförrättningar enligt anläggningslagen. Under denna period infördes också ett fastighetsdataregister i Sverige. 1988 installerades en terminal på lantmäterikontoret i Oskarshamn. 

Vid denna tid inleddes också ett långvaraktigt fackligt engagemang. Det började med att jag 1983 valdes till ordförande i LCF-sektionen för Kalmar län. Det fortsatte med en styrelsepost i den centrala LCF-styrelsen och slutade med ordförandeskapet i LCF-sektionen för Blekinge län. I början ägde alla MBL-förhandlingar rum i Kalmar med överlantmätare som företrädare för arbetsgivaren. Efter regionindelningen 1985 skedde förhandlingarna i Jönköping under ledning av regionchefen.

7.  Tillbaka till Blekinge

Efter sju år i Oskarshamn var det dags att genomföra den slutliga flytten till hembygden i Blekinge. Jag blev erbjuden tjänsten som biträdande distriktslantmätare vid Blekinge östra lantmäteridistrikt med placering i Karlskrona. Distriktet omfattade Karlskrona och Ronneby kommuner. Verksamheten vid Stadsingenjörskontoret i Karlskrona hade strax innan övertagits av Lantmäteriet. I utbyte flyttades en del av den allmänna kartproduktionen från Gävle till Karlskrona för att ingå i nyinrättade Kartproduktion Syd. Stadsingenjören blev samtidigt överlantmätare.

Chef för Fastighetsbildningsmyndigheten vid Blekinge östra lantmäteridistrikt var en distriktslantmätare. I Ronneby fanns ett lokalkontor under ledning av en kontorschef. Distriktets personalstyrka bestod av ca 20 personer. Några av dessa var kvar sedan praktiktiden 1964. Juni 1990 flyttade karlskronakontoret från stadsingenjörskontorets lokaler vid Stortorget till nyrenoverade lokaler i Sparre.

Utsikt från arbetsrummet i Sparre, Karlskrona (foto: Rudi Olvenmyr)

1990-talet präglades av en genomgripande datorisering av lantmäteriverksamheten. Skrivmaskinerna ersattes med persondatorer för ordbehandling. Registerkartan digitaliserades. MBK-program utvecklades för att hantera mätdata och framställa förrättningskartor. En ny arbetsprocess infördes med syfte att rationalisera förrättningshandläggningen. Förrättningslantmätaren skulle nu svara för hela kedjan av arbetsmoment, från diarieföring till arkivering, inklusive bland annat mätning, förrättningsbeslut, fastighetsregistrering samt fakturering.

Under 1990-talet pågick också ett omfattande arbete för att förbättra säkerheten utefter järnvägslinjerna i bl a Blekinge. Banverket sökte s k järnvägsförrättningar för att kunna stänga osäkra järnvägsövergångar och bygga nya ersättningsvägar. Jag fick ansvar för att handlägga de ärenden som berörde bandelen Emmaboda-Karlskrona. Dessa ärenden var mycket speciella och innehöll ett antal udda arbetsmoment med bl a värderingsinslag. Beslut om s k gemensamt arbete meddelades i nästan samtliga ärenden.

Riksdagen fattade våren 1994 beslut om en ny organisation för lantmäteri- och fastighetsdataverksamheten. Beslutet innebar att en ny central myndighet – Lantmäteriverket – bildades av Centralnämnden för fastighetsdata och delar av dåvarande Statens lantmäteriverk. Överlantmätar-, statliga fastighetsbildnings- och fastighetsregistermyndigheter slogs samtidigt samman till en lantmäterimyndighet i varje län. Uppdragsverksamheten överfördes till den nybildade affärsdivisionen Metria. Organisationen trädde i kraft den 1 januari 1996.

Vid ankomsten till Karlskrona i maj 1990 flyttade familjen in i en villa i Hässlegården. Villan var belägen 1,4 km från FK Vittus klubbstuga vid Bastasjön. Det dröjde inte länge förrän jag åter var medlem i klubben och blev dessutom ledamot i klubbens kart- och tävlingskommitte’. Därmed påbörjades en intensiv period av orienteringsverksamhet bestående av träningar, tävlingar och kartframställning. Sommaren 1996 deltog jag i O-Ringens femdagarsorientering för första gången. Det blev ytterligare 17 gånger fram till 2018. Och dessutom en insats som tävlingsledare för precisionsorienteringen vid O-Ringen 2017 i Arvika.

Lantmäterimyndigheten Blekinge län och Lantmäterimyndigheten Kronobergs län sammanfördes till ett chefsområde med en överlantmätare som chef. Jag utsågs till produktionsledare för fastighetsbildningsgruppen i Blekinge. Tjänstetiteln ändrades senare till länslantmätare. 

När mitt förordnande som länslantmätare upphörde den 31 december 1999 återgick jag till tjänsten som förrättningslantmätare. Vid denna tid pågick en febril aktivitet för att ombilda landets vägföreningar. Dessa föreningar hade tillkommit genom vägförrättningar för att svara för drift och underhåll av vägar i landets tätorter. I Blekinge fanns ca 25 fungerande vägföreningar. Den 1 januari 1998 upphävdes enskilda väglagen och vägföreningarnas andelstal tidsbegränsades. Jag fick i uppdrag att informera föreningarna om vilka åtgärder som krävdes för att uppdatera föreningarna och fastställa nya andelstal. Jag hade god hjälp av länsstyrelsens vägombud. Under några år ombildades samtliga vägföreningar genom förrättningar som berörde ett stort antal fastighetsägare.

Stormen Gudrun drabbade Sydsverige den 8–9 januari 2005. Under natten blev 341 000 hushåll strömlösa. Uppskattningsvis 75 miljoner kubikmeter skog stormfälldes i Götaland, vilket motsvarar en årsavverkning. Denna händelse var upptakten till ett projekt som skulle sysselsätta mig flera år framåt. Sydkraft (E.ON) och Lantmäteriet kom överens om att driva ett gemensamt projekt med syfte att förbättra trädsäkerheten utefter Sydkrafts regionledningar. Till projektledare utsågs en lantmätare vid Lantmäterimyndigheten Skåne län. Själv fick jag ansvar för genomförandet i Blekinge, Skåne och Kronobergs län. Projektet gick ut på att ersätta gällande avtalsservitut med ledningsrätter. Samtidigt skulle skogsgatorna breddas till ca 40 meter. Farliga kantträd utanför skogsgatorna skulle avverkas eller beskäras. De flesta fastighetsägare var positivt inställda till åtgärderna. Men det fanns undantag som resulterade i överklaganden till fastighetsdomstolen.

8.  Åter till Karlstad

På hösten 2007 sökte jag en tjänst som förrättningslantmätare för specialärenden vid Lantmäterimyndigheten i Värmlands län med stationering i Karlstad. Jag tillträdde tjänsten den 15 mars 2008. Lantmäterimyndigheten Värmlands län och Lantmäterimyndigheten Västra Götaland utgjorde ett chefsområde med en överlantmätare som chef. Mitt första uppdrag var att leda projektet Kosterhavets nationalparki Strömstads och Tanums kommuner. Denna nationalpark skulle bli den första marina nationalparken med planerad invigningden 9 september 2009. Projektet gick ut på att skapa en nationalparksfastighet bestående av statligt ägda land- och vattenområden, nyinköpt enskild mark och inlösta samfällda områden. För fastighetsutredning och fastighetsvärdering anlitades expertis i Göteborg resp Örebro. Fastigheten skulle enligt projektplanen ha det nya traktnamnet Kosterhavet.  Trots protester från Riksantikvarieämbetet m fl beslutade Lantmäteriverket att godkänna det nya traktnamnet. Av tekniska skäl blev slutresultatet två fastigheter, Kosterhavet 1:1 och 1:2, eftersom fastighetsregistret inte medger att en fastighet har fler än 999 områden.

Kungen anländer till Nordkoster för att inviga Kosterhavets nationalpark 2009-09-09 (foto: Rudi Olvenmyr)

När arbetet med Kosterhavets nationalpark var avslutat bestod mina arbetsuppgifter huvudsakligen av anläggningsförrättningar och ledningsrättsförrättningar runtom i Värmland. Den 7 juli 2010 gick jag officiellt i pension. Men arbetet vid Lantmäterimyndigheten fortsatte, dock i betydligt mindre omfattning i form av årsvisa visstidsanställningar. Arbetstiden var 4-8 timmar/vecka. Det sista anställningsavtalet upphörde den 31 december 2015.

En stor del av tiden efter pensioneringen 2010 har jag ägnat åt släktforskning. Det blev särskilt intressant när jag i ett av mina barnbarns släkt påträffade en lantmätare vid namn Walter Raquette. Han föddes i Sorunda 1865 och dog i Lund 1929. Mellan 1921 och 1927 tjänstgjorde han som distriktslantmätare vid Karlskrona distrikt och handlade förrättningar i min mors hembygd i Lösens socken.

Rudi.olvenmyr@gmail.com 2019-05-05